Inför årsmötet 12 mars 2017

Nu finns verksamhetsberättelse, resultatrapport, balansräkning och verksamhetsplan på fliken VOF-info.

Årsmöte 12 mars 2017
Välkomna till VOF:s årsmöte den 12 mars 2017 klockan 14-16 i VOF-huset. Årsmötet startar 14.00 med årsmötesförhandlingar, ca 14:50 serveras kaffe/te och macka. Cirka 15:20 visar Jonathan Stenvall bilder från Råstasjön.

Föredrag av Donald Blomqvist
Den 11 januari höll Donald Blomqvist ett mycket intressant föredrag på naturum Getterön om sin forskning med titeln Gåtor och genvägar på strandängen i naturum Getterön. Donald tog upp ett urval av resultat från sina studier av strandängarnas vadare. Vi fick höra om tofsvipans partnerval med lite inblick över framtida forskning Donald arbetar med om varför vissa tofsvipehannar har flera honor – eller egentligen varför vissa honor väljer en redan upptagen hanne. Den sydliga kärrsnäppans situation belystes också och tyvärr är det en art där vi ser tydliga inavelseffekter vilket gör att minskningen hos kärrsnäpporna i Sverige knappast kommer att kunna vändas. Vi hoppas dock att det inte är försent för ett antal andra vadare.

Söndag 18/9, kl 8-16, är det åter dags för Folk och Fåglar, på naturrum Getterön
Evenemanget Folk och fåglar anordnas tillsammans med naturum Getterön, Studiefrämjandet Halland och Getteröns fågelstation/VOF. Årets program bjuder på spännande föreläsningar och utställare, men ger också smakprov på fiskgjusen ”the movie”, fågelguidning, ringmärkningsguidning, fågelholksbygge, fågelbingo och mycket annat kul, se vidare http://www.folkochfåglar.se/ Passa exempelvis på och träffa författarna, Gunnar Pettersson, Reino Andersson och Lars-Åke Flodin, som innan sommaren gav ut boken Fåglarnas Getterön. Boken ger läsaren en trevlig inblick till historiken kring Getteröns naturreservat från 1400-talet fram till idag. Läsaren får också en överblick över områdets vegetation, näringstillgång, restaurering samt häckfåglar samt tar upp flyttande och rastande fåglar som passerar Getterön.

Boksläpp på naturum Getterön 1 juni
Fåglarnas Getterön där historien om Getteröns fågelliv presenteras kommer den 1 juni. Författarna Gunnar Pettersson, Reino Andersson och Lars-Åke Flodin bjuder in till bokpresentation onsdag 1 juni kl. 16-17. I samband med presentationen säljs boken till reducerat introduktionspris. Missa inte detta! Mer info kan hittas på http://getteron.com/wp-content/uploads/2016/05/getterons_faglar-724x1024.jpg



Våren är på gång, årsmöte och tack för ordet!

I höstas lämnade 500 miljoner fåglar Sverige. Dödligheten är stor men under våren kommer åtminstone 100 miljoner av dem att återvända och ge oss som längtar många sköna upplevelser. Den närmar sig, våren. Till Halland (Nidingen) anlände den enligt SMHIs beräkningar redan den 16 februari.

I förra veckan hörde jag sånglärkans ”silverkedja av toner”, själva ouvertyren till vårens konserter. Sånglärkan besjungs ofta. Och den fulländade dikten skrev George Meredith (1828-1909). Här bjuds på inledningen till hans 122 rader långa ”The Lark ascending”:

He rises and begins to round,
He drops the silver chain of sound
Of many links without a break,
In chirrup, whistle, slur and shake,
All intervolv’d and spreading wide,
Like water-dimples down a tide
Where ripple ripple overcurls
And eddy into eddy whirls;

Med detta får det vara dags att sätta punkt för fågelpratet och tacka för ordet här på bloggen. En ny ansvarig för hemsidan och tillika bloggskrivare utses efter årsmötet den 20 mars.

Margareta Wilhelmsson

En rekordtidig skärfläcka i reservatet

Idag lyser solen över Getterön och då passade våren på att skicka ut ett storslaget sändebud. En graciös skärfläcka uppenbarade sig i reservatet. Det är den tidigaste observationen i reservatet någonsin. Endast ett februarifynd har rapporterats tidigare och det var den 28 februari 2008. Det har varit mycket rekordprat de senaste dagarna och dagens besökare innebär att det gamla datumrekordet har putsats med inte mindre än 16 dagar.

De flesta av våra skärfläckor övervintrar längs Västeuropas kuster. Det är ingen lång flygtur hit för en vadare. Om det nu blir rejält kallt igen, lär vår skärfläcka backa söderut. Månadskryssare har kanske anledning att snarast bege sig till reservatet.

(M.W.)

Världens äldsta fågelmamma

Och om någon undrar hur det gick med Wisdom och hennes ägg, så kan jag berätta att det nu är kläckt. Ungen, som uppskattas vara hennes 40e, har fått heta Kükini.

(M.W.)

Sveriges äldsta ormvråk kläcktes i Stamnared

I juni 1990 ringmärkte Bo Kanje två ungar i ett ormvråksbo i Stamnared. Den ena av dem har nu återfunnits, 25 år och 8 månader gammal. Rapportören uppgav att den låg död i snön i en dunge i Kungälv. Han hörde ofta rovfågelsskrin från dungen, sommar som vinter.

Knappt 26 år är en aktningsvärd ålder för en rovfågel, även om denna inte är Sveriges äldsta kända rovfågel. I Sverige har vi haft ett par riktigt gamla kungsörnar. En av dem var minst 32 år gammal, när den hittades död. Den märktes som vuxen och exakt ålder har därmed inte kunnat fastställas.

Det är havslevande fåglar som håller åldersrekorden. I Sverige, som nämnts nedan, är det en sillgrissla. Och i världen är det laysanalbatrossen Wisdom som håller rekordet. Hon ringmärktes 1956 och man kunde då fastställa hennes ålder till minst fem år. Hon rapporteras regelbundet från Midwayöarna. Hennes rekord som världens äldsta havsfågel som föder upp en unge är från 2013. År 2014 misslyckades häckningen men i slutet av november 2015 la Wisdom, då minst 64 år gammal, återigen ett ägg. Om allt går som det ska har Wisdom uppnått svensk pensionsålder när ägget kläcks. Det beräknas ske under denna vecka.

(M.W.)

Rödhake i västerled och Sveriges äldsta kända vilda fågel

Ringmärkningscentralen har rapporterat om två anmärkningsvärda återfynd. Den 4 oktober 2015 ringmärktes en rödhake i närheten av Bureå i Västerbotten. Drygt en månad senare, den 9 november, kontrollerades rödhaken av ringmärkare vid Höfn på Island. Förflyttningen har skett i nästan rak västlig riktning och avståndet mellan märkplats och fyndplats är 1 734 km. Det avstånd som rödhaken har flugit över öppet hav uppgår till mer än 1 000 km. Normalt flyttar rödhakar mot sydväst till västra och sydvästra Europa samt kustnära områden i Nordafrika.

Och så har en ny högsta ålder noterats för en fågel ringmärkt i Sverige. Det är en sillgrissla från Stora Karlsö som blev avläst på en häckningshylla. Fågeln var 43 år gammal och därmed två månader äldre än den tidigare äldsta sillgrisslan.

(M.W.)

Snart dags att räkna fåglar

Idag kom jag att tänka på några rader ur Psaltarens 23e psalm, nämligen ”Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn”. Fågelserveringen hänger i Maglemerträdet medan trastfåglar serveras på markplan. Under en taxus finns äpplehalvor och på små fat bjuds havre- och kokosflingor till trastar och rödhakar. Idag kom sparvhöken till det beredda bordet. Den unga hanen attackerade i full fart när en koltrast var på väg in under idegranen. Sylvassa klor punkterade inre organ. Trasten rörde fortfarande vingarna när höken började plocka dun och fjädrar. Höken förrättade sin måltid under en kerrias gröna grenverk.

Med blandade känslor tittade jag som den indirekta fodervärden på. Om jägaren hade varit grannens fågelälskande katta, redan välnärd och omhuldad av matte, hade jag rusat ut. Men sparvhöken har ingen annan möjlighet att överleva än att själv slå sitt byte. En koltrast ingår i naturens logik.

Vintertid besöker många trastar trädgården. Det finns fler att räkna, när det blir så dags. Årets fågelräkning ”Vinterfåglar inpå knuten” pågår under helgen 29 januari – 1 februari. Information finns som vanligt på Sveriges Ornitologiska Förenings hemsida www.birdlife.se.

(M.W.)

Kavat vadare ratar värmen

Hon står på ett skär utanför Gubbanäsan. En rundnätt liten vadare med korta ben. Om man i grådiset kunnat urskilja benens färg, så hade den också avslöjat hennes identitet. En skärsnäppa. I västkustblåst och råkyla.

Arktiska vadare tillhör fågelvärldens mest framstående flygare. Forskare har kunna följa dessa vagabonders häpnadsväckande resor. Från Alaska flyger varje höst myrspovar nonstop till Nya Zeeland. En resa utan rast för mat och vila på nästan 11 000 km som tar åtta dygn. Från Ånnsjön i Jämtland flög tre dubbelbeckasiner nonstop till Västafrika. Det tog dem knappt tre dygn. Flygsträckan var ca 6 000 km och snitthastigheten 90 km/tim.

Med strömlinjeformade kroppar och på långa, smala vingar flyr de arktiska vadarna den annalkande kylan och först på våren ser vi dem igen på deras sträcklokaler. Men i ett huttrande Varberg står en skärsnäppa på ett skär och trotsar kylan. En märklig snäppa, lika värd att förundras över som nämnda världsresenärer. Hon häckar runt Norra ishavet och Nordatlanten, från Norra Kanadas öar till Tajmyr i Sibirien. I Sverige har hon sina häckplatser på högt belägna platåer längs fjällkedjan. Kanske har hon sitt rede intill en kärrsnäppa. Men medan kärrsnäppan efter häckningen ilar till vinterkvarter runt Medelhavet, övervintrar skärsnäppan här i den kyliga nord, längs klippiga kuster, på kobbar och skär.

Man kan se enstaka skärsnäppor längs Varbergs kust. Men den som arbetar en vår- eller höstvecka på Nidingens fågelstation får uppleva alla de skärsnäppor som övervintrar på den märkliga ön byggd av block och sten, en ö som såg dagens ljus för 3 000 år sedan. De är ditlockade av tångmassornas rika innehåll och kan varje år räknas till flera hundra. De börjar anlända i oktober och stannar till långt fram på våren. Då har de tretåiga måsarna istället intagit fågelön.

Nu är Nidingen övergiven av människor men inte av fåglar, och allra minst av dessa kavata skärsnäppor. Ett helt nytt fågelår ligger framför oss. Ett innehållsrikt sådant tillönskas alla. Med förunderliga skärsnäppor.

(M.W.)

En fin julklapp till Getteröns fågelstation av Varbergs Sparbank

Så här i jultider kan meddelas att Varbergs Sparbank har beslutat att förlänga sponsoravtalet som avser verksamheten vid Getteröns fågelstation med ytterligare en treårsperiod. Avtalet innebär ett ekonomiskt bidrag varje år under perioden 2016-2018.

Vi är mycket tacksamma för den generositet som Varbergs Sparbank visat både VOF och Getteröns fågelstation. Självklart rekommenderar vi alla att välja Varbergs Sparbank som sin egen bank.

God fortsättning på julhelgen!

(M.W.)

"When you are smiling ....."

Det är lugnet före stormen. Reservatet är märkligt tomt på fåglar men i kanalen nedanför naturum dyker smådoppingen oavbrutet. Hans lilla bak ser lustigt tilltufsad ut. Men hur är det nu med stjärtpennorna? 12 är det vanligaste antalet. Det har tättingar, både kungsfågeln och korpen, cettisångaren avviker med sina 10. Havsörnen ute i reservatet har också 12. För andfåglarna är variationen större. Skedanden har 14, stjärtanden 16, grågåsen 18, sångsvanan 20. Men i smådoppingens fluffiga akter får man förgäves leta efter pennor. Alla våra fem doppingarter saknar nämligen stjärtpennor.

Doppingens kropp är extremt utformad för dykning med för snabbpaddling välplacerade fötter. Så har också de fyra största doppingarterna ett vetenskapligt namn som inleds med Podiceps. Podiceps står för gumpfotad. Fötterna sitter långt bak mot gumpen, vilket syns tydligt i flykt. Även lommens fötter sitter långt bak och sticker ut i flykt, men lommen har en stjärt som delvis gömmer tarserna. Varken lommens eller doppingens fötter lämpar sig för promenader utan på fast mark duger de bara till att släpa sig fram med. Nu bygger doppingen sitt bo på vattnet och ämnar ändå inte företa några strövtåg på land.

Den minsta doppingen har ett annat släktnamn än Podiceps, nämligen Tachybaptus, vilket är mycket passande och kan översättas till ”snabbdoppare”. Andra delen i namnet Tachybaptus ruficollis beskriver smådoppingens vackert brunröda hals.

Han är en bedårande hjärtevärmare, särskilt nu vintertid. Merparten av smådoppingarna har för länge sedan lämnat Sverige för ett vädermässigt behagligare Västeuropa. Så nog har vi anledning att glädjas över att någon enstaka individ chansar på att vintern blir mild och emellanåt gästar oss på Getterön. Det finns något oemotståndligt optimistiskt över honom. Nu på vintern är han förvisso tyst men annars påminner hans läte om en glatt gnäggande liten ponny. Dessutom ser hans näbbgipor muntert uppåtvinklade ut. De ger den lilla doppingen ett litet leende. Titta ordentligt nästa gång – om du hinner mellan de snabba doppen.

(M.W.)

Årets ringmärkningsarbete avslutat

När Getteröns fågelstation nu stängts för i år, gläds vi över en otrolig säsong. Ostliga vindar gynnade fågeltillgången och en energisk och engagerad personal höll igång verksamheten. Ringmärkningen på Getterön pågick så gott som dagligen under augusti, september och oktober samt några dagar vardera under juli och november. Det blev 102 dagar (drygt 750 timmar). Totalt har under året 13 540 fåglar ringmärkts. Intresset för verksamheten är stort och närmare 1 000 personer besökte fågelstationen i år.

(M.W.)

Nationellt ringmärkarmöte i Varberg den 6-8 november

Ca 100 ringmärkare från hela landet deltog i det nationella ringmärkarmöte, som vartannat år arrangeras av Ringmärkningscentralen, Naturhistoriska riksmuseet. I år var Getteröns fågelstation medarrangör och bistod med de praktiska arrangemangen på plats. De fullmatade båda dygnen var förlagda till Campus med föreläsningar från morgon till kväll.

Från podiet talade sammanlagt 20 personer. Först ut var Susanne Åkesson, Lunds universitet, med sitt föredrag ”I fotspåren på en globetrotter – följningar med hjälp av ljusloggar avslöjar tornseglarens långa resa”. Därefter redogjorde ringmärkare för sina olika forskningsprojekt. Det var spännande projekt på hög nivå. Vidare behandlades ämnen som äggsamling, illegal jakt, ringmärkningsdata och digital guide för ålders- och könsbestämning. Representanter från Varbergs kommun informerade om pågående stadsutveckling. Pauser och eftersittningar gav tillfälle till livliga diskussioner.

Hela lördagsförmiddagen ägnades åt Getterön, där vi på fågelstationen informerade om verksamheten och visade våra fångstplatser. Naturum slog redan på morgonen upp sina portar och de olika avdelningarna presenterade sina verksamheter. I VOF-huset fanns VOF-are på plats och berättade om hus och verksamhet.

Det kan nämnas att i Sverige ringmärks årligen 300 000-350 000 fåglar. Förutom ringmärkare med privatlicenser finns 20 fågelstationer från Falsterbo i söder till Haparanda i norr. Verksamheten karaktäriseras av ett mycket stort ideellt engagemang och entusiasm. Som grundforskning, ofta i form av sammanhängande och jämförbara ringmärkningsdata, har den svenska ringmärkningen varit ett mycket värdefullt stöd för vetenskapen och fortsätter att så vara, nu inte minst mot bakgrund av det förändrade klimatet och människans påverkan på naturen.

Nästa ringmärkarmöte äger rum på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm år 2017.

(M.W.)

Spännande återfynd

Från Ringmärkningscentralen i Stockholm fick vi idag en mängd rapporter till Getteröns fågelstation om olika återfynd av fåglar som vi ringmärkt. Två av dem avser arter som vi aldrig haft återfynd av tidigare. Den ena är en kungsfiskare. Den ringmärkte vi förra året och den har nu blivit kontrollerad i Stångån, Linköping, där den häckade. Den andra är en göktyta som vi ringmärkte i år. Den blev kontrollerad i Belgien.

Från Belgien har även rapporterats om återfynd av flera av årets ringmärkta rörsångare. Men allra mest spännande är rapporten om en kärrsångare som blev kontrollerad i Hula Valley, Israel. Både rörsångarna och kärrsångaren har sina vinterkvarter i tropiska Afrika. Som synes följer även ”våra” fåglar den resrutt som respektive art håller på sin färd till och från Afrika. Rörsångaren flyger i en västlig bana medan kärrsångaren tar en östlig. Saharapassagen sker i den västra respektive östra kanten.

På fågelstationen har vi själva fångat och kontrollerat fåglar som varit ringmärkta, bland annat rörsångare och sävsångare från Kvismaren i Närke och en gulärla som var ringmärkt i Härjedalen.

(M.W.)

En fågel från de fria vidderna

Vissa av våra rovfåglar får hjärtat att slå extraslag. Till dem hör fjällvråken, ormvråkens vackra storebror. Som framgår av namnet, hör den vildmarken till och det är först när hösten anlänt som vi äntligen får uppleva den kraftfulla vråken även här nere i Halland. När den på breda vingar seglar över oss, berättar den om storslagna vidder och enslighet, motsatsen till människans egen larmande och stressade värld.

Fjällvråken har vackra, mjukt fjäderklädda tarser. Så har den också fått ett passande vetenskapligt namn, Buteo lagopus, där Buteo står för vråk och lagopus för harfot. Den harfotade vråken har även haft namn som fjösbent vråk och strumpvråk.

I likhet med ormvråken sitter fjällvråken ofta och spanar efter byten som rör sig nere på marken. Men trots att den är en relativt stor och tung fågel, kan den också stanna upp i flykten och flaxande ses hänga i luften medan den spanar efter sorkar. Att ryttla och endast genom vingslag hålla sig över samma punkt på marken i en helt vindstilla luft är extremt kostsamt och utnyttjas av rovfåglar endast under mycket korta perioder. Vad fjällvråken normalt gör under ”stillaståendet” är att flyga mot vinden i samma hastighet som vinden annars skulle ha fört den bakåt. Markhastigheten blir därmed 0 m/sek och de kraftiga vingslagen förstärker intrycket av att fågeln hänger stilla i lufthavet. En del rovfåglar som utnyttjar vinden på detta vis kan flyga mycket långsamt, ner till 4 m/sek vilket är en tämligen maklig lufthastighet.

Det var fjällvråken som blev starten på ringmärkningen i Sverige. Året var 1911 och platsen Lappland, i närheten av Kiruna. Där ringmärktes de allra första fåglarna i Sverige, 76 fjällvråkar. De resulterade i 15 återfynd.

Fjällvråken livnär sig i huvudsak på lämmel och sork och beståndet växlar i relation till tillgången på dessa gnagare. I Sverige har antalet fjällvråkar halverats sedan 1980-talet och ett medelbestånd mellan goda och dåliga år uppskattas idag till 3 000 par. För mig själv blev oktober en riktigt bra månad med många observationer av gnistrande vackra fjällvråkar på sträck. Nu återstår bara en önskan om att flera av dem väljer att övervintra i den här delen av Sverige och förhöja vinterns fågelupplevelser.

(M.W.)

Havsörn och kungsfiskare på Getterön

Matningen av havsörn har startat. Att den sker i ett fågelreservat har föranlett livliga diskussioner mellan förespråkare och kritiker. Oavsett inställning till matningen så njuter nog alla lika mycket av de majestätiska fåglarna. Inne på naturumcaféet kan man ägna sig åt örnskådning genom panoramafönstren samtidigt som man tar en fika eller sopplunch.

Havsörnar är inga skickliga jägare och det prima slaktavfallet är mycket lockande. Förra vintern sågs som mest 43 individer vid samma tillfälle. Många är ringmärkta och den kontinuerliga avläsningen och rapporteringen av ringar är förstås värdefull.

Missa inte kungsfiskarna som sedan en tid håller till i kanalen nedanför caféfönstren. Man kan se dem fiska från favoritplatsen, ett litet träd vid kanalkanten, och mellan fiskafängena far de som stålblå blixtar längs kanalen. Nog är bara de värda ett besök på Getterön och dess kaneldoftande kafé.

(M.W.)

Rekordår för fågelstationen – den 12 205e fågeln ringmärktes idag!

Året var 1958. Då startades Getteröns fågelstation, faktiskt 16 år innan Varbergs Ornitologiska Förening bildades. Första året ringmärktes 3 fåglar, året därpå blev det 107 fåglar. Därefter har märkresultaten gått upp och ner med ett årssnitt av 3 738 märkningar.

Ett enda år sticker ut rejält och det är 1965. Då pågick verksamheten under hela året. Förutom tättingar ringmärktes en stor mängd sjöfågel, bl a 630 av de måsungar som fanns ute i reservatet. Man ringmärkte inte bara på Getterön utan även inne i Varberg, där fåglar infångades och fick sin ring i samband med att de frömatades. I olika grustag fångades och ringmärktes ca 900 backsvalor. Aktiviteterna var många och resultatet detta år blev inte mindre än 12 204 märkningar.

Förutom rovfågelprojektet med märkning av ett par hundra uggle- och rovfågelungar ringmärker vi numera i huvudsak tättingar och den verksamheten försiggår under hösten. Ringmärkningen sker i anslutning till Getteröns naturreservat och fångstmetoden är uteslutande slöjnät. Fåglarna ålders- och könsbestäms och dessutom tar vi idag olika mått på varje individ. Vi bedömer även ruggningsstatus och fettreserver. Dessa biometriska data ger underlag till statistik och fortsatta studier. Förra året ringmärkte vi totalt 6 100 fåglar. Detta är ett mycket bra resultat, det tredje bästa under fågelstationens 57-åriga historia.

Och nu, exakt 50 år efter toppresultatet år 1965, har Getteröns fågelstation fått ett nytt rekordår. Idag ringmärkte vi nämligen årets 12 205e fågel. Det blev en kungsfågel, en hane kläckt i år. Han var flyttklar med en fettstatus på 5 av 9. Han fick ring nr TN9221. Dagen slutade på 169 märkta fåglar och just nu uppgår antalet ringmärkningar i år till 12 308.

Vi som arbetade idag och firade händelsen med kaffe och kaka var Bo Nielsen, Daniel Wade, Kerstin Gabre, särskilt inbjudne Bo Kanje (som var med på det gamla rekordet) samt undertecknad (Margareta Wilhelmsson).

(M.W.)

Verksamheten vid fågelstationen lockar stor publik

Ringmärkningsvisningarna är mycket uppskattade och idag, när fågelstationen höll öppet hus för sista gången i år, hittade inte mindre än 120 besökare till oss. Det var besökare i alla åldrar, mest vuxna. Vi hade ett gott urval att visa upp, när vi under dagen ringmärkte 137 fåglar av 14 olika arter.

Men vi har en aktivitet kvar och den inträffar tisdag den 27 oktober. Då är framför allt alla skolbarn välkomna. Då arrangerar vi på fågelstationen tillsammans med naturum Getterön en höstlovsaktivitet som innehåller först en ringmärkningsvisning, därefter en workshop inne på naturum Getterön. Läs mer under fliken ”Program”.

(M.W.)

Kung Nisus (för sagoälskare)

Under augusti och september har många sparvhökar varit i rörelse på Getterön. Av dem har 15 fastnat i fångstnäten och fått en ring om foten. Vi har haft honor och hanar, unga och gamla, och allra vackrast var den adulta hanen med röda kinder och rödskimrande bröst.

Accipiter nisus är namnet. Och nu är det åter dags för en saga, nämligen den om kung Nisus och hans dotter Scylla. Här en variant, som passar i sammanhanget. Annars är det just denna Scylla som berättas om i Iliaden, då som havsmonster och slukare av sjömän.

Kung Nisus härskade över staden Megara i antikens Grekland. Detta var samtidigt som hjältekungen Minos regerade på Kreta. På Kreta finns utgrävningar som fått namnet ’den minoiska civilisationen’. Sagor och verklighet flyter samman. Minos var en mycket stor man, frukten av guden Zeus och den bortrövade feniciska prinsessan Europas samvaro på berget Ida, ett rov som för övrigt Carl Milles skildrat i den bronsfontän som finns på Stora torg i Halmstad. Det kretensiska Ida ska icke förväxlas med berget Ida i Turkiet, där Eris’ gyllene äpple gav upphov till det trojanska kriget. Detta håller åtminstone turkar hårt på.

Nåväl, Minos underkuvade Grekland och skulle nu inta Megara. Med sina fartyg hade han belägrat staden under sex månader men ändå inte lyckats erövra den, vilken berodde på att både kung Nisus och staden skyddades av gudarna genom Nisus purpurröda, magiska hårlock. Nisus hemlighet kände endast dottern Scylla till. Nu ville det sig inte bättre än att kärleksguden Eros, som älskar tilltrasslade kärleksaffärer, spelade Nisus ett grymt spratt. När Scylla från stadsmuren hade blickat ut över de omringande fartygen och sett Minos, hade hon blivit djupt förälskad i den karismatiske konungen. Hon var övertygad om att fadern aldrig skulle kunna vinna kriget och hade bestämt sig för att vinna Minos kärlek. En natt tassade hon in i faderns sovkammare och klippte av hans magiska hårlock. Hon smög ner till skeppen, avslöjade faderns hemlighet för Minos och erbjöd hårlocken, detsamma som faderns liv, i utbyte mot att få Minos till sin make. Men trots prinsessans skönhet avvisade Minos föraktfullt hennes erbjudande – och förtrollningen omkring Nisus var ändå redan bruten.

Kung Nisus hade blivit sårbar och staden låg nu oskyddad. Nisus dödades och Minos intog Megara. Och Scylla? Ja, efter sitt förräderi kunde hon inte stanna i Megara. När Minos gjorde sig beredd för att avsegla kastade hon sig, förälskad och förtvivlad, i vattnet och klängde sig fast vid aktern av skeppet. Och där fick hon hänga medan fartyget stävade mot Kreta, eftersom Minos förbjöd sina sjömän att ta henne ombord. Om hon fortfarande hängde fast i skeppet vid återkomsten, var Minos order att hon skulle kastas till hundarna. Utmattad och missaktad försvann Scylla i kölvattnet av kung Minos skepp. Men just i det ögonblicket förbarmade sig en av gudarna och lät henne förvandlas till en liten fågel som flög iväg.

Men även kung Nisus hade förvandlats till en fågel, och faktiskt just till en sparvhök. Nisus var rasande och jagade efter skeppet för att hämnas på sin trolösa dotter. Och alltsedan dess förföljer kung Nisus i sparvhökens skepnad Scyllas lilla fågelgestalt, nu och i all evighet.

Vår ringmärkta Nisus med den röda kindlocken fick friheten åter. Genast svingade han sig kraftfullt upp i luften iväg på jakt efter, jovisst, på jakt efter Scylla.

(M.W.)

Fortsatt god fågeltillgång på Getteröns fågelstation

Augusti blev en månad med rekordstor ringmärkning, totalt över 7 000 fåglar. September följde med långt sämre väderförutsättningar. Dock var arbetslusten lika stor hos ringmärkaren Drazenko Rajkovitch som hos hans företrädare och tillsammans med den lokala och entusiastiska ringmärkningspersonalen har den för september mycket goda numerären av mer än 3 000 märkta fåglar kunnat uppnås.

Artvariationen har varit stor. Bortsett från enstaka individer sinar nu Afrikaflyttarna. Den sista tiden har rödhakar och svarthättor dominerat men nu har de typiska höstarterna börjat dyka upp. Det är framför allt grå- och grönsiskor, kungsfåglar, gärdsmygar samt bo-, berg- och grönfinkar. Trastar förstås, mest taltrastar. Eftermiddagarna har dominerats av ängspiplärkor. Och även detta år har vi fått en raritet i näten. En dag med ovanligt få fåglar i näten kunde en tajgasångare ringmärkas. Den dagen bemannades stationen av Drazenko och Bo Nielsen.

Vi tackar nu Drazenko för ett mycket gott arbete och från den 1 oktober hälsar vi Daniel Wade välkommen. Daniel stannar på fågelstationen till och med den 10 november.

(M.W.)

Fullt av folk och fåglar på "flyttfågeldagen"

Månne det var mer folk än fåglar på Getterön i söndags när det årliga evenemanget ”Folk och fåglar” gick av stapeln? Hur som helst var det ett lyckat arrangemang i samarbete med Studiefrämjandet och naturum Getterön.

Martin Emtenäs invigde Getteröns mångfaldsslinga med insektshotell, fjärilsträdgård, faunadepå, holkar, bikupor och en härlig blomsteräng. Därefter tog han plats inne på naturum och pratade om besöksvärda platser i vår svenska natur. Publiken bjöds också på anekdoter från hans tid som programledare för ”Mitt i naturen” i SVT.

Under rubriken ”Naturpärlor i Västsverige” presenterade representanter från fem ornitologiska föreningar på Västkusten sina bästa fågellokaler.

Aktiviteterna inne på naturum avslutades med en föreläsning av professor Åke Lindström om dubbelbeckasinens fantastiska flyttning, en hisnande resa från Jämtland till Afrika.

Vi på Getteröns fågelstation kunde glädjas över att sträcken kommit igång efter en veckas för flyttfåglar mycket ogynnsamt väder. Söndagen blev en ”stordag” och inte mindre än 433 fåglar ringmärktes under dagen. Efter att ha varit igång långt före gryningen, öppnade vi kl 08.00 visningen och under dagen kunde 21 olika arter förevisas för den månghövdade och intresserade publiken. Besökarna strömmade ned till stationen även långt efter ”stängningsdags” och först vid tretiden avslutades arbetet.

(M.W.)

Det tankas bränsle

Nu flyttas det och för att klara den långa flytten behöver fåglarna energi, flygbränsle helt enkelt. De flesta fåglar har möjlighet att dels lagra fett som omvandlas till energi, dels fylla på med föda som de äter längs flyttvägen. Men de fåglar som flyger långa sträckor över vatten kan inte ta någon matrast. De är helt hänvisade till det fett som de samlat i sina kroppar. Ta myrspovar som ett extremt exempel, de som flyttar från Alaska ner till Nya Zeeland flyger i 8 dygn, nästan 11 000 km, utan att stanna någonstans för att äta och dricka.

Rörsångaren flyttar till tropiska Västafrika. En rörsångare väger normalt mindre än 10 g innan den börjar lagra fett. I höst har vi noterat att väldigt många av de rörsångare som vi ringmärker på Getterön är ovanligt feta. Häromdagen stötte vi på ett exemplar som vägde 18,3 gram. Den var så gott som helt täckt av fett från strupe till buk. Att bära på ett så stort fettlager är vanskligt, då flygförmågan försämras och risken ökar att hamna i en rovfågels klor. Den stora fettreserven är också i sig energikrävande. En bättre strategi är en lagom stor fettdepå och att under resans gång stanna och fylla på med mindre reserver.

Stora fettdepåer krävs däremot för den farliga passagen över Sahara, där det inte finns någon möjlighet att stanna och äta. Fåglarnas inre klocka talar om när det är dags att bilda fettreserver för migrationen. Jordens magnetfält berättar var det krävs ett beslut om större fettupplagring. Vår tunga rörsångare tycks ha lagrat för en lite längre resa utan matrast.

(M.W.)

Ringmärkning under september

Dirk och Maria avlöses av Drazenko Rajkovitch, som stannar vid fågelstationen under september. Vi fortsätter med ringmärkning både förmiddagar och kvällar i den utsträckning som vädret tillåter.

(M.W.)

Några veckor att minnas på Getteröns fågelstation

Augusti 2015 blev för mig en oförglömlig månad. Våra gästande ringmärkare Dirk de Mesel och Maria Noidou har genom mycket hårt arbete, ett osedvanligt gynnsamt väder och med hjälp av en entusiastisk lokal personal nått den häpnadsväckande numerären av 7 385 ringmärkta fåglar under sitt månadslånga engagemang vid fågelstationen. Dagliga fångster om 250-300 fåglar har inte varit ovanligt. Och när man trodde att det aldrig skulle kunna hända igen, uppnåddes vid ett par tillfällen över 400 ringmärkningar. Den sista dagen i augusti ringmärktes över 900 fåglar! Det var en ström av fåglar från tidig morgon till sen eftermiddag. Antalet 7 385 ska jämföras med att under ett normalår ringmärks sammanlagt 4 000-5 000 fåglar.

Variationen av arter har varit stor även om rör- och lövsångare har dominerat. Nu har även sylviorna lockats till de mognande fläderbuskarna. Svarthättor, trädgårdssångare och törnsångare men också ärtsångare. Ett par höksångare har också fått en ring om tarsen. Under de senaste dagarna har vi haft goda fångster av rödstjärt. I kvällningen gulärlor. Flera göktytor. Många sparvhökar. Bara för att nämna några. Lite udda nätfångster var en rörhöna, en art som inte ringmärkts sedan 1998, och en hornuggla.

Mycket anmärkningsvärt är alla gräshoppsångare som nu ringmärkts, inte mindre än 150. Som jämförelse kan nämnas att det under fågelstationens hela existens (56 år) har ringmärkts totalt 59 gräshoppsångare.

Augusti har varit en i sanning minnesvärd månad!

(M.W.)

Ytterligare en pungmes

I morse syntes en pungmes i reservatet. Vi såg den en kort stund utanför fågelstationen, varefter den flög ner mot vassen. Det var en ungfågel, 1K, och den var inte ringmärkt. Den fjärde pungmesen inom ett par dagar. Visst är det spännande.

(M.W.)

Pungmesen – en fågel med invecklade familjeförhållanden

Idag ringmärkte vi tre pungmesar på Getteröns fågelstation. Hur långt har de färdats innan de fastnade i våra nät? Alla var ungfåglar och ingen av dem hade påbörjat den postjuvenila ruggningen eller börjat lagra fett.

Förutom att pungmesen är en intagande fågel, är den mycket intressant med sin komplicerade häckningsstrategi. Namnet har den fått av det konstnärligt förfärdigade boet, en hängande helt sluten ”pung” som hanen ensam bygger längst ut i en tunn gren i en björk eller sälg. Det ska vara nära till ett vatten eller sumpmarker och där ska finnas en riklig växtlighet för att falla pungmesen i smaken. Som bomaterial används till stor del kaveldun. När boet ännu inte är fullt färdigt börjar hanen locka på en hona. Om ingen hona hörsammar locktonerna, påbörjar han ett nytt bo på annan plats med förhoppning att där bli mer lyckosam. Lyckas han då attrahera en hona, så resulterar det i 3-8 ägg. Våra tre ringmärkta pungmesar skulle i princip kunna vara en hel kull.

Pungmesen är dels polygen, dels polyandrisk, vilket är mycket ovanligt i fågelvärlden. Polygen innebär att en hane under en säsong kan häcka med flera honor. Med polyandrisk avses att en hona kan häcka med flera hanar under en och samma säsong. Med så komplicerade familjebildningar, inte alldeles olika många mänskliga förhållanden, följer olika alternativ till hur fåglarna löser de gemensamma vårdnadsfrågorna. Honan kan ensam ruva äggen, medan hanen ger sig iväg för att bygga ett nytt bo och locka till sig en ny hona. Eller hanen stannar i boet och ruvar medan honan söker upp en annan hane och lägger en ny kull. Men så finns det parförhållanden, där både honan och hanen mer eller minde snabbt flyr fältet för att skaffa nya partners. Boet med ägg eller ungar överges, vilket sker i ca 30 % av fallen. Att båda föräldrarna skulle stanna i boet och ta hand om en kull förefaller mycket ovanligt och endast som en "nödlösning" när inga andra möjligheter står till buds.

Fram till 90-talet har pungmesen ökat i antal men sedan 2000-talet minskat och uppskattas idag till 60 par. Dess utsvävande leverne till trots lyckas pungmesen få många av sina ungar på vingarna.

(M.W.)

Det är ruggningstider

Fåglar har tre huvuduppgifter som måste klaras av varje år. Varje enskild uppgift är mycket energikrävande. Det är flytten från vintervistet. Det är häckningen med allt vad det innebär med revirinmutning, att ge sig ut på äktenskapsmarknaden, bygga sommarbostad och föda upp ungar. Och det är byte av fjäderdräkt, ruggning, som sker minst en gång om året.

Själva ruggningen är en mycket kostsam historia för fåglarna. Men den påverkar också flygförmågan. Hur mycket har forskare vid Lunds universitet nyligen tagit reda på genom att studera fåglar i vindtunnel. De har konstaterat att det är upp till 20 procent mer energikrävande att flyga, när det saknas fjädrar i vingen och där istället finns en lucka tills den nya pennan har vuxit ut.

Fåglar har olika ruggningsstrategier beroende på art. Två huvudstrategier är att antingen göra en komplett ruggning av kroppsfjädrar och flygpennor sommartid, efter häckningen, eller göra den efter ankomsten till vintervistet. Utifrån dessa båda teman finns ett antal mer eller mindre komplicerade varianter. Dessutom ruggar unga fåglar annorlunda än äldre fåglar. Tättingar ruggar alla vingpennor varje år medan rovfåglar byter sina pennor i en process som sträcker sig över flera år. Andfåglar har sin egen modell för ruggning, medan tärnor har sin. Och så vidare.

Somliga tättingarter, som rödhaken, får efter sin första ruggning ett helt nytt utseende än den hade när den lämnade boet. Andra lämnar Sverige med ett utseende och återkommer på våren med ett annat utan att ha bytt en enda fjädrar. Istället slits fjädrarnas murriga kanter (bräm) ner och fram träder exempelvis bergfinkens svarta huvud eller rödstjärtens vita panna och svarta haka i rätt tid, när de ska vara som allra vackrast och konkurrera om honorna.

Ruggning är ett stimulerande område att förkovra sig i och ger möjlighet att inte bara identifiera en art utan också kunna avgöra ålder och kön. Och för den som hoppas hitta någon raritet bland höstens vadare kan lite kunskap om ruggning vara precis det som behövs.

Välkommen till oss på fågelstationen på söndag. Vi håller Öppet hus.

(M.W.)

Rekordmånga gräshoppsångare i näten

Man kan faktiskt fortfarande höra gräshoppsångarens märkliga surrande här och var. Igår ringmärktes inte mindre än tio på Getteröns fågelstation. Ytterligare någon fastnade i nätet idag.

Gräshoppsångaren håller gärna till i den frodiga vegetationen av höga örter som finns utmed diken, åar eller sjöar. Ja, lite tätt och snårigt ska det vara och så är den inte heller lätt att få ögonen på. Att den dessutom har en normalt kort sångperiod gör, att den är svår att inventera. I det förnämliga verket ”Fåglarna i Sverige” har man uppskattat antalet till 4 600 par. Gräshoppsångaren togs bort från Rödlistan 2015.

Det vetenskapliga namnet är Locustella naevia. Locustella är en form av locusta (gräshoppa på latin). Naevia är detsamma som fläckig och kommer av naevi. Det är också namnet på en ansamling av födelsemärken eller leverfläckar.

(M.W.)

Gästande ringmärkare

Under augusti kommer Getteröns fågelstation att förstärkas med ringmärkarna Dirk de Mesel och Maria Noiduo. Verksamheten hålls igång under alla dagar som vädret tillåter.

Vi har Öppet hus tre söndagar, en dag med särskilda arrangemang för unga. Se under ”Program”. Har du frågor eller vill hälsa på oss vid andra tillfällen, kontakta Bo Nielsen eller till Margareta Wilhelmsson, kontakt se under "VOF-info".

(M.W.)

Naturliga men ovälkomna?

Det blev två ungar även i år. De vågar sig fram till kanten av taket på Skanslidens rehabiliteringscentral. Varje sommar har två ungar kläckts på detta tak så länge som jag kan minnas. Som närmaste grannar följer vi familjen gråtrut tills ungarna vågar prova sina vingar. Några gånger om dagen samlas här upp till fem-sex adulta trutar. De cirklar över taket. Det småpratas, larmas, lockas och ropas. Den första sessionen äger rum strax efter gryningen. Högljutt? Jo, det händer att man vaknar. Man bor på Västkusten. Inte inlandet, allra minst uppväxtens närkeslätt. Man gläds över valet av bostadsort. Tänker att Larus argentatus kommer av latinets argentum för silver. Den borde väl ändå fått heta silvertrut. Den är ju så vacker. Och man somnar om.

Häromdagen påstod en journalist i lokaltidningen med anledning av den återkommande klagovisan över stadens fåglar: ”Trutar och måsar är sommartid ett lika naturligt som ovälkommet inslag i Varberg.” Naturligt men ovälkommet? Vad menar han? Hur kan man ens tänka sig ett kustsamhälle utan de vita fåglarnas rop? Visst är det ett välkommet inslag, även i Varberg. Och i synnerhet sommartid.

I Ljungby bor en man som bestämt sig för att störa sig på fåglar. Inte vita utan svarta. Han skroderar i media att han och hans jaktkompisar avlivat elva hundra (!) kajor på två veckor, fåglar som han lockat in i en skogsfälla några kilometer från Ljungby centrum. För honom är dessa svarta fåglar ett ovälkommet inslag i samhället och hans egen lösning heter dödande. Sorg och vanmakt, vad annat kan man känna.

Vi människor breder ut oss med våra boenden, fritidshus, rörliga friluftsliv och olika verksamheter. I kustbandet mutar vi in alltfler av trutars och måsars naturliga boplatser. Samtidigt bjuder vi in dem i vår ”egen” urbana miljö. Staden serverar ett smörgåsbord, matavfall som vi slänger omkring oss. Våra byggnader blir perfekta boenden, höga ”klippor” där skydd finns för predatorer. I den mån vi inte uppskattar mängden av bevingade medinvånare som trutar och måsar i våra samhällen, så är det inte deras beteenden som behöver ändras, det är vår egen livsstil.

(M.W.)

Oväntad säsongsinledning för Getteröns fågelstation

Ringmärkningen vid Getteröns fågelstation startade igår och idag blev personalen glatt överraskade när de vid en runda fann att den citronärla, som under nästan två veckor befunnit sig i reservatet, fastnat i ett av vassnäten. Ärlan fick en ring om foten och bestämdes till en hane ålder 20 (2K), dvs den kläcktes förra året. Fågeln såg luggsliten ut, men så är den också i en intensiv ruggning där pennor både saknas och är under utväxt. En fågel som ruggar har mycket dålig flygförmåga och citronärlan lär stanna kvar i området ytterligare ett par veckor medan ving- och stjärtpennor växer ut. Då kommer även alla kroppsfjädrar att vara bytta och vi får se en helt fräsch och mycket vacker fågel!

Artportalen redovisar tidigare totalt fyra citronärlor ringmärkta i Sverige, den första 1984. På Getterön har ringmärkts en citronärla år 1988 och en hybrid citronärla x gulärla år 1998.

Personal på fågelstationen var idag Anders Melin, Bo Nielsen, Harald Ris, Martin Isaksson och undertecknad.

(Margareta Wilhelmsson)

Citronärla vid naturum Getterön

Han gav sig till känna ungefär samtidigt som värmeböljan slog till. Han har flugit lite för långt västerut och till slut hamnat på Getterön, citronärlan som nu kan ses trippa omkring vid kanten av kanalen nedanför naturums stora panoramafönster. Man får leta i gräset på den västra kanalsidan, mitt bland det gula. Smörblommor och kabbeleka. Och så han med maskrosgult huvud.

Det är en tämligen sällsynt gäst som besöker oss. Citronärlan häckar i Östra Europa och Asien, den övervintrar i Sydostasien. Men den expanderar västerut och har börjat känna sig alltmer hemma i Finland, där den sedan 90-talet häckar regelbundet, om än i mindre antal. Enligt ”Fågelguiden” har den också tillfälligt häckat i Sverige. Citronärla är en av de 20 nya arter som forskare tror ska etablera sig som häckfåglar i Sverige fram till år 2050.

På naturumcaféet sprider sig doften av nybakat bröd. Att ta en fika här är en behaglig syssla. Och just nu kan man samtidigt från första parkett få njuta av den ovanliga besökaren. Kan man ägna sig åt mer lättjefull skådning?

(M.W.)

Svenska toner från en önskvärd nationalfågel

Sveriges nationalfågel, en titel som förpliktar. Men har Sverige någon fågelart, som är typisk för just Sverige? Jag vet inte det, så vilka tre arter av 40 tillgängliga skulle man själv välja? Protestera mot den brutala förföljelsen och rösta på storskarven. Något pampigt som kungsörnen. Vår somrigaste fågel, tornseglaren. Den vanliga ormvråken. När hjärtat fick avgöra, fastnade jag för tre tättingar.

En blev sädesärlan, vårtecknet som dyker upp när tussilagon lyser gul i dikesrenen och den första vårystra citronfjärilen gör piruetter i marssolen. Den graciösa ärlan, så älskad och så älsklig. En prima ballerina som trippar fram över gräsmattan, smakfullt klädd i renaste vitt, grått och svart. Hon tycks helt obekymrad över mänsklig närvaro. Det prosaiska namnet är förbundet med det svenska jordbruket. I andra länder har hon namn som anknyter till den vippande stjärten. Wagtail. Vipstjert. I Frankrike heter hon Bergeronnette grise, en grå liten herdinna. Ett skönt poetiskt namn på denna diskret sköna varelse.

Det andra valet föll på rödhaken, han med pepparkornsögonen. Året om finns han i trädgården, alltid lika kär. På vintern serverar vi honom havreflingor på fat under idegran. I det gamla Cox orange-trädet hänger fågelmatningarna. Där brukar han själv på marken få nöja sig med de smulor som faller från de rikas bord. Årets rödhake var dock mycket läraktig och så småningom kunde han själv hämta frö ur en av automaterna. Skalade solrosfrön. Han svalde dem hela. Kanske det mesta kom ut i osmält form. Rödhaken är ett mycket trivsamt sällskap men det är framför allt hans sång som är så tilltalande. Tänk att under årets allra mörkaste morgnar få lyssna till de lågmälda, porlande tonerna när han hävdar sitt matrevir. Nog är det värt en röst.

Det sägs att fåglar gör oss människor friskare. Absolut gäller det koltrasten. Hur han med sina olika manér förnöjer oss i vår trädgård, skulle jag kunna skriva spaltmeter om. Men det får räcka med att nämna sången. Fågelvärldens Lars-Erik Larsson. Från taknocken går hans vemodiga, lyriska strofer rakt in i varje mänskligt hjärta. En pastoral romans. Till och med en kall vintermorgon kan man få höra hans melankoliska toner ljuda över grannskapet. Man stannar och lyssnar förundrad. Det är som en vintersaga, en generalrepetition inför kommande konserter. Jag vet hur mycket man kan sakna hans sång. Ett år hamnade han i grannkattens klor. Vår koltrast. Han låg på gräsmattan, livlös med söndertrasad fjäderdräkt. Färdiglekt med. Det var i början av juni. Den sommaren blev det overkligt tyst i trädgården.

Nu flöjtar han, balanserande på flaggstångskulan. Av alla fågelarter är det honom jag skulle sakna allra mest, om han försvann från vårt land. För mig är det skäl nog att vilja ha honom som Sveriges nationalfågel. Koltrasten.

(M.W.)

Supervingar

Fåglar utnyttjar vinden och kan dubblera normal flyghastighet. Pilgrimsfalken blir till en projektil när den störtdyker mot ett byte. Men världens snabbaste fågel i aktiv flykt, utan hjälp av varken medvind eller störtdykning, är seglaren. För tornseglaren har uppmätts 112 km/tim i horisontell flykt. Man kan bli passerad på motorvägen.

Med den strömlinjeformade kroppen är tornseglaren byggd för ett liv i luften. Och vingen gör den till ett enastående flygaress. De åtta armpennorna är mycket korta, medan de tio handpennorna är extremt långa. Vingen får en lång, smal, stel och bakåtsträvande form. Förutom till effektiv segelflykt kan vingen ställas om för snabba och tvära kast. Störtdykningar och raketuppstigningar sker med lätthet, när hungriga förföljare måste undflys. Den aerodynamiska principen finns hos stridsflygplan och har använts som förebild vid konstruktion av drönare.

Vi kan jämföra med en annan av luftens vagabonder med en helt annan konstruktion på vingen. Som den flygande holländaren irrar vandringsalbatrossen fram över haven. Den har också tio handpennor men här är det den extremt långa armen med inte mindre än 40 armpennor som gör den till en luftens mästare. På raka, stela vingar kan den timme efter timme glida fram över vågorna utan ett enda vingslag.

En tornseglarunge behöver ingen flygutbildning. Den styrketränar vingarna i boet och lämnar det som en färdig luftkonstnär. Nästa kontakt mot ett fast underlag sker 2-3 år senare, när den själv ska häcka. Till dess sker allt liv i luften. Här hämtas maten. Vindar bär upp små insekter och spindlar, som håvas in i det stora gapet. Tusentals kryp klibbas med saliv ihop till bollar, som ungarna matas med. I luften fångas bomaterial, fjädrar och strån som virvlat upp från marken, och limmas med saliv till boskålen. Bobygget tar flera år och försvaras sedan varje år med näbbar och klor. Det påstås ofta att parning sker i luften. Stöd finns för att leverans av sädesceller sker inne i boet, men att så skulle vara fallet även i luften, tycks inte vara belagt.

I boet bygger ungarna upp rejäla fettlager. Någon vecka innan de ska lämna boet, drar föräldrarna in på maten. Övervikten ska bantas bort. Men varför då denna övervikt? Ja, den svenska sommaren passar inte alltid en tornseglare. Medan regn och blåst länsar badstränder på soldyrkare, töms luften på insekter. Då hänger det på fettreserverna, om ungarna ska klara livhanken. Ungarna kan under kortare tid falla i ”dvala”. Kroppstemperaturen halveras och energiförbrukningen minskar avsevärt.

Tornseglaren har alltid omgärdats av mystik. Forskare vid Lunds universitet har under många år studerat fågelns flygrörelser, dag som natt. När natten kommer, tar tornseglaren höjd, upp till 3 000 meter. Den ställer sig med näbben mot vinden och håller en bekväm marschfart. Var den i gryningen befinner sig beror på vindens hastighet. Den nattliga avdriften, framåt eller bakåt, kan korrigeras på morgonkvisten.

På hösten beger sig våra tornseglare till Kongobäckenet. De gör en sväng via den iberiska halvön och Västafrika, en omväg med ca 50 % jämfört med ”fågelvägen”. Märkligt kan tyckas men födotillgång och vindar är mer väsentliga för tornseglaren än faktisk flygsträcka. Med färre och kortare stopp går flytten norrut dubbelt så snabbt som höstresan. På våren gör stora mängder tornseglare ett längre stopp i ett område i Liberia. Där pågår just då regnperioden och lufthavet är fyllt av insekter. Här fylls fettdepåerna på inför passagen över Sahara.

Den landar inte under flytten eller i vintervistet, men kan ibland ses klamra sig fast på husfasader eller trädgrenar. Med ett liv i luften beräknas tornseglaren varje år avverka en sträcka uppskattad till 280 000 km. Tornseglaren kan få ett långt liv, upp till 20 år. När 20-åringen slutar sina dagar, har den gjort en resa som motsvarar 140 gånger runt jordklotet – eller sju tur- och returresor till månen. Tänk, ett resande som inte innebär något hot mot klimatet.

Som ingen annan art symboliserar tornseglaren vår svenska sommar. När andra fåglar för länge sedan tystnat, samlas flockar med tornseglare under kvällarna till ”screaming parties”. Eleganta och ljudliga luftbaletter, högt över hustaken. Glädje men också vemod för oss i publiken. I augusti, när kvällarna blir svalare och luftens plankton sinar, är allt över. De är resklara. Tre månader, så länge har vi dem. Nu är tid att njuta. Här Bengt Anderbergs vackra rader som får vara en hyllning till ”tornsvalan”:

”Se den klara kvällen full av svalor!
Pilsnabbt genom träden ila
skyttlarna till nattens väv.”

(M.W.)

Och så gökens spännande flyttning

Det är inte bara livsstrategin som lättjefull häckningsparasit som gör göken till en otroligt fascinerade fågel. Den är en tropikflyttare med ett mycket intressant flyttningsmönster, den gör en s k ögleflyttning. Det innebär att fåglarna inte följer samma väg på våren som på hösten. Flytten norrut går i en västligare bana än flytten söderut. Göken övervintrar i tropiska Afrika, där den uppehåller sig i regnskogsbältet. Den håller inte till på en enda plats utan rör sig under vintern i en vid båge över tropikerna.

En av mina favoritsidor är BTOs Cuckoo tracking med aktuella rutter och bloggar för sändarförsedda gökar. Det är lika spännande varje vår och höst att följa Stanley, Derek och alla de andra. Favoriten är Chris. Han fick sin sändare juni 2011, då ett år gammal (2K). Den 20 april i år korsade han för tionde gången i sitt liv Sahara och anlände nio dagar senare till sitt sommarviste i East Anglia efter den långa och mycket farofyllda resan. Han har flugit över, eller vistats i, 28 olika länder. Kan man bli annat än fascinerad. För intresserade, här är adressen till sidan.

http://www.bto.org/science/migration/tracking-studies/cuckoo-tracking

(M.W.)

”Göken gal i högan lind”

Detta magiska läte. Så förföriskt med sin sinnebild av försommaren. Vi firar med gökotta medan för hundratusentals andra stundar enbart familjetragedier. Och den vi tjusas av gör, utöver sitt promiskuösa leverne, inget annat än flyger runt och gal.

Det är honan som står för magin, hon med de mimetiska äggen. Varje gökhona har sin äggmorf, som i färg och mönster är otroligt lik hennes egen värdfågels ägg. Hon ärver äggtypen av sin mor. Hanen sprider villigt sina gener där han kan, men äggens utseende påverkar han inte. Då gökhonan avsagt sig allt föräldraansvar, kan hon kosta på sig att värpa ända upp till tjugo ägg per säsong, ett varannan dag, ett i varje bo. Hon utnyttjar en enda värdart, ibland även enstaka arter med snarlika ägg. Även den bästa kan göra fel och de gökägg som hittats hos arter som fasaner och doppingar tyder mest på att någon äggsjuk gökhona vid tillfället har haft brist på lämpliga bon trots sitt stora äggläggningsrevir.

I Sverige är relativt sett rörsångaren hårdast prövad av vår europeiska gök, Cuculus canorus. Den till antalet mest drabbade värdarten lär vara trädgårdssångaren följd av ängs-, trädpiplärkan och rödhaken.

I en ständig evolutionär kamp förfinar gökhonan sina imitationer av sin värdarts ägg, samtidigt som värdfåglarna utvecklar metoder för att avslöja falsarierna. En taktik är att göra alla ägg i kullen så lika varandra som möjligt. Ju mer enhetliga de är, desto större är chansen att upptäcka ett främmande ägg och göra sig av med det. Gökhonan har pressat äggstorleken till ett minimum men den är ändå lite större än värdfåglarnas. Att kunna skilja på storlek kan innebära seger i evolutionskampen. Och faktiskt, bofinken och lövsångaren kan reagera även på storlek, vilket troligen beror på att de under mycket lång tid har parasiterats av göken. Den lättlurade järnsparven, däremot, godtar uppenbara förfalskningar, till och med fel färg. Den tros vara en för göken relativt ny värdart, som har mycket att lära om bedrägerier

Gökhonan är en skicklig äggsmugglare med en väl utvecklad strategi. Värdfåglarna är mindre än trastar, de bygger öppna bon och de har en animalisk kosthållning. Gökhonan vet att ägg som läggs på morgonen oftare avslöjas, medan fåglarna är mindre alerta framåt kvällen. Hon spanar länge på boet för att passa på, när värdhonan lagt några få ägg och ännu inte börjat ruva. Gökägget behöver något dygns kortare ruvningstid än värdarternas, just för att det ska vara ett av de första som kläcks. När ägaren till boet är utom synhåll, lägger hon sitt ägg. Det tar bara några sekunder. Samtidigt rövar hon ett original, så antalet ägg är detsamma före och efter hennes besök. Kan fåglar räkna? Ja, det vet man ju inte, utan en teori till tjuvandet utgår från att ju fler ägg det finns i boet, desto svårare är det att hålla alla jämnvarma under ruvningen. Och ett ägg som inte blir kläckt skulle kunna råka bli just gökägget. Bytet äter hon upp och får energi till ett nytt olycksbringande ägg.

De fågelarter som hemsöks av göken har olika förmåga att avslöja gökägg och kasta ut det alternativt överge boet. Men när ägget väl är kläckt tittar alla lika oförmöget på, medan gökungen med sin känsliga rygg baxar allt den nuddar vid över bokanten. Boet invaderas, äggen förstörs, ungarna dödas. Men istället för att försvara hemmets härd, tar de drabbade sig an den omättliga parasiten. Ty gökungen vet att bete sig, inte minst genom ett högljutt tiggläte. Och långt efter att gökungen lämnat boet och växt till en jätte, fortsätter fosterföräldrarna att fylla Ginnungagapet. Som många småfåglar har en ringa livslängd, kan gökungen vara den enda unge som de får mata under sin korta levnad.

Gökens tid är nu. En tid för mimetiska ägg. För dramatik. För fascination. Och för den unga hona som för första gången i sitt liv ska värpa. Hon har ingen aning om hur hennes ägg ser ut. Om de är enfärgade blå, som rödstjärtens, ska hon inte lägga dem i bon med sädesärlors krämfärgat mönstrade. Det vet hon. Men hur? Ja, det är än så länge hennes egen hemlighet.

(M.W.)

Fakta: Per G P Ericson, Hans Sjögren, Arne Moksnes, Eivin Röskaft

Årets fixardag i VOF-huset

Idag har husgruppen med Ingrid Alm och Kerstin Gabre som arbetsledare genomfört årets stora fixardag i hus och förrådsbyggnad. Husgruppen var för dagen förstärkt med Gunilla Svensson, Margit Holmstrand, Bo Nielsen, Kjell A Andersson och Jan Thulin. Från morgon till sen eftermiddag har arbetet pågått. Hela huset har storstädats in i minsta vrå, fönster har putsats, sängkläder vädrats. Det har reparerats och förnyats i stort och smått.

Husgruppen, där även Eva och Gösta Eriksson ingår, gör kontinuerligt under året ett utomordentligt gott arbete och det är tacknämligt att den emellanåt får förstärkning på detta sätt. För någon vecka sedan åtgärdade Gösta och Bo grunden, som behöver ses över varje år.

VOF har ett härligt klubbhus med ett unikt läge, väl värt att vårda.

(M.W.)

Ett hav av skönhet och svalors ankomst

Idag blickar man ut över ett böljande fält i svart, vitt och silvergrått. Ett hav av skönhet. Det är 12 500 vitkindade gäss på Getterön!

En brun kärrhök sveper över vassen. Skärfläckor, var och en ett under av grace. Kentska tärnor trängs med skrattmåsar. Rödspovar, myrspovar, storspovar. Skäggmesar och sävsparvar i vassen. Två ladusvalor jagar förbi gömslet. Finns här flygfän till dem i den kalla snålblåsten? Och lövsångare hörs vid Killingatången. Något händer var dag. Och allt är efterlängtat.

(M.W.)

Pandion haliaetus

På långa vingar anländer nu fiskgjusen, en av våra få tropikflyttande rovfåglar. Hona och hane strålar samman vid det gamla boet. Ett par ungar ska komma på vingarna innan återresan startar i augusti-september. Till dess kan vi njuta av en karismatisk rovfågel.

Märkligt nog togs fiskgjusen inte med i omröstningen till Sveriges nationalfågel. Den häckar i hela Sverige, så när som på Gotland, och är en värdig representant för vår nation. Av Europas hela bestånd av fiskgjusar häckar merparten i Fennoskandia, de flesta i Sverige. Populationen här beräknas till 4 500 par.

Forskare vid Yale-universitetet gjorde i fjor en studie över hur evolutionärt unika jordens 9 993 fågelarter är. Utifrån alla tillgängliga genetiska data mättes hur lång tid som gått sedan arterna delade en förfader med en annan art på släktträdet. Den evolutionärt mest unika fågeln i världen är oljefågeln, som häckar i grottor och navigerar med hjälp av ekolokalisering. Fiskgjusen, som är den enda arten inom sin familj (Pandionidae), sitter på en gren som varit isolerad från alla andra fåglar i 56 miljoner år och hamnar som sjua på världslistan. Där finns den tillsammans med extremt exotiska arter som kurol, kagu, hoatzin, jätteibis. Nog är det fascinerande. Adress till studien, som avser att belysa graden av hot mot våra mest unika fåglar, finns nedan.

Fiskgjusens vetenskapliga namn är Pandion haliaetus. Haliaetus är detsamma som havsörn (av grekiskans halios havs- och aetos örn). Om Pandion med döttrar berättar Ovidius. För den intresserade, här lite hiskelig grekisk mytologi.

Pandion, kung av Aten, var i krig och allierade sig med Tereus, tyrannisk kung av Trakien och son till krigsguden Ares. Med detta bistånd vann Pandion kriget. Som tack fick Tereus Pandions dotter Procne till maka. Procne födde sonen Itys. I Trakien saknade Procne sin syster Philomela. Hon bad Tereus segla till Aten och hämta henne för ett besök. Pandion tvekade att släppa iväg den sköna Philomela men Tereus lovade skydda henne som sin egen dotter. Svekfullt våldförde sig Tereus istället på flickan. Han höll henne fången i ett hus i skogen. När hon ropade på hjälp, skar Tereus av henne tungan, så hon varken kunde ropa eller berätta. Till Procne sa Tereus att systern var död.

I Antiken ägnade sig kungadöttrar åt att väva. I sitt gömställe förfärdigade Philomela en väv där hon beskrev sitt öde. Hon bad en gammal kvinna ta väven till Procne. Kvinnan visade sedan vägen till Philomela. Nu utkrävdes en gruvlig hämnd. Procne tog livet av Itys, tillagade kroppen och serverade den som middag till Tereus. Okunnig om råvarans ursprung satte sig Tereus och kalasade på sin egen älskade son. I slutet av måltiden kom Philomela in i salen och kastade barnhuvudet framför Tereus, ett påtagligt besked om vad måltiden bestod av. Systrarna flydde sedan hals över huvud. Tereus grep sitt svärd och satte efter de flyende. Här ingrep dock Olympens gudar i familjetragedin. Och då gudomar inte tar hänsyn till evolutionära begränsningar, förvandlade de sällskapet till fåglar. Tereus blev en härfågel, Procne en näktergal och Philomela en svala. En lång tid efter denna händelse häckade inte svalor i Trakien av rädsla för härfågeln.

Och Pandion? Ja, han dog av sorg när han fick veta vad som hänt hans båda döttrar. En 2000-årig ryslig historia, och en majestätisk fågel har fått bära ett majestätiskt namn.

(M.W.)

Studie: http://www.cell.com/current-biology/abstract/S0960-9822(14)00270-X

Den rödhalsade gåsen på Getterön

Den är inte lätt att hitta i flocken av tusentals vitkindade gäss. Men den finns där, den vackra rubinen som istället för att dra till Taimyr följt med de vitkindade.

Rödhalsade gäss har sina vinterkvarter vid västra Svartahavskustens stränder. I Rumänien och Bulgarien finns vintertid större delen av hela världspopulationen. De häckar på den sibiriska tundran.

Arten minskar i antal. Som i så många andra sammanhang beror det på mänskliga aktiviteter inte minst på grund av både legal och illegal jakt. Hoten mot arten kommer också från störningar i livsmiljöer från gas- och oljeutvinning, industrier och stora vindkraftparker.

(M.W.)

Trastsångarens kompromissande om vinglängd

Genom VOFs goda relation med Lunds universitet har vi kunnat bjuda på en mängd intressanta föredrag av forskare därifrån. Föreläsningarna sker i samarbete med naturum Getterön. För endast några veckor sedan redogjorde Max Lundberg för hur forskare hittat genetiska skillnader mellan lövsångarens båda underarter i Sverige. Denna forskning har gett nya möjligheter att förstå genetiken bakom fåglars flyttning.

Nästa vecka är det dags för ett nytt föredrag av en Lundaforskare. I mer än 30 år har trastsångare ringmärkts och studerats i Kvismaren. Det är ett unikt forskningsprojekt vid Lunds universitet, som saknar motstycke i Sverige och som har resulterat i sju doktorsavhandlingar och två professorer. Hittills ska väl tilläggas.

Maja Tarka är en av de sju med avhandlingar på Kvismarens trastsångare. Hon kommer att redogöra för trastsångarens liv, evolutionära begränsningar och flyttning över Sahara. Forskarna kan visa hur generna styr vinglängden i evolutionsprocessen. Här finns en pågående genetisk konflikt mellan könen, som gör att varken honor eller hanar utvecklar sin optimala vinglängd.

Ett mycket spännande föredrag onsdag den 8 april på naturum Getterön. Kom och lyssna!

(M.W.)

Storskarvar på ingång!

Det finns en första gång för allting, även den första upplevelsen av en storskarv. Jag såg en urtidslik, stor svart fågel med utsträckta vingar stå på en sten i vattnet. Som ett mytologiskt väsen, nedstiget från skyn. Det var fascinerande. Och då hade jag ändå inte sett de smaragdgröna sagoögonen.

Det tog sedan många år innan jag visste att storskarven, till skillnad från de flesta andra vattenlevande fåglar, har en fjäderdräkt som släpper igenom vatten. När fjädrarna blir blöta och luften pressas ur, minskar motståndet i vattnet och skarven blir en oerhört snabb och skicklig fiskare. Det finns flera förklaringar till de utsträckta vingarna men den mest troliga, är att skarven torkar dem efter dyk. Och samtidigt värmer kroppen som kylts av under vattnet.

Skarvens egen verklighet är inte alltid så fascinerande. Under lång tid har den varit svårt förföljd, till och med varit utrotad i vårt land, och förföljelsen har återupptagits efter dess återkomst. Åtskilliga skarvkolonier vandaliseras, ägg krossas, ungar slås ihjäl eller lämnas till svältdöden. Det handlar både om estetik och om fisk avsedd för människans eget middagsbord.

Stora mängder kväve- och fosforrik avföring dödar boträden i skarvkolonier. Kala och döda träd upplevs inte som speciellt vackert och över ön sprids en doft som påminner om ammoniak. Men hur många skär och obebodda öar kan det röra sig om i förhållande till Sveriges örikedom? I vårt land finns 220 000 öar, enbart i Stockholms län 30 000. I motsats till träden gynnas andra arter av den näringsrika spillningen. När skarvkolonin överger ön, kan hela ön blomstra. Blomstren gynnar i sin tur fjärilar, nyckelpigor och skalbaggar. Detta borde hållas skarven tillgodo.

Storskarven ses som en konkurrent till yrkesfisket. Fisk i nät kan åsamkas bitskador och den fisken blir värdelös. Ägare till fiskodlingar vill inte ha ovälkomna besökare. Samtidigt är överfiske och miljögifter faktorer som kan påverka vattnens ekosystem. Eftertraktade arter har beskattats hårt av människan själv. Övergödning gynnar små fiskarter. Skarven äter vad som står till buds. Det inkluderar den fisk som fiskenäringen ratar och även den småfisk som ett reducerat torsk- och laxbestånd inte kan konsumera. I storskarvens framgång är människan själv delaktig.

Storskarvar är på ingång. De adulta iförda blåsvart glänsande häckningsdräkt med skimrande vita huvudfjädrar och lysande vit lårfläck. Rasen sinensis (kallad mellanskarv) övervintrar i södra Europa och häckar längs våra kuster. Vintergästen i Sverige är rasen carbo. Den beger sig nu till sina atlantiska häckningsplatser i Norge och Ryssland.

Välkomna ni vackra och särpräglade fåglar, besläktade med ormhalsfåglar!

(M.W.)

Årsmöte och skön natur både utanför och innanför väggarna

Idag hade VOF sitt årsmöte i VOF-huset. De olika sektionerna kunde redovisa omfattande aktiviteter med utflykter och intressanta föreläsningar. Vem minns inte Oskar Lundströms underhållande kåseri över ”Kaffetermosens betydelse för VOFares välbefinnande i gången tid och nu”? Tärnorna, VOFs sektion för kvinnor, har varit mer aktiva än någonsin med mängder av välbesökta och uppskattade aktiviteter. Antalet medlemmar i nätverket ökar ständigt. Barn- och ungdomsgruppen Gärdsmygarna såg dagens ljus och det blev många spännande och lärorika fågelmöten för barnen innan året var slut.

Getteröns fågelstation levererade det fjärde bästa ringmärkningsresultatet i fågelstationens historia, sedan år 1956. Fågelstationen har dessutom under senare år väsentligt utvidgat den publika verksamheten, inte minst med pedagogiska arrangemang för barn.

Efter årsmötesförhandlingarna tog Bengt Christensen hand om föreställningen och visade naturbilder som representerade årets olika årstider. De vackert komponerade bilderna fångade både stämning och ljus och inspirerade till att genast bege sig ut och njuta av allt underbart som finns i vår natur. Ett varmt tack till Bengt!

(M.W.)

Massor av örnar …. och ibland någon pilgrimsfalk

Sällan har fåglar vintertid lockat så många människor, både med och utan kikare, till Getterön som havsörnarna vid åteln utanför naturums panoramafönster. Alla tycker nog att det är lika härligt att njuta av stora rovfåglar, men visst är det särskilt roligt när en pilgrimsfalk vågar besöka reservatet. Ibland är det en adult hona. Att hon bara kan med att tränga sig in i detta örnnäste.

I fågelvärlden är hanar som regel större än honor. Det kallas könsdimorfism. Tydligast är väl denna storleksskillnad hos tjädern. Om vi ser till falkhonan, som understundom besöker Getterön, är hon betydligt större än hanen. Detta är vanligt i rovfågelvärlden och blir då en omvänd könsdimorfism.

Varför är det omvänt i rovfåglarnas värld? Ja, det har gjorts många studier och orsakerna förmodas finnas i könsrollsfördelningen.

En stor kropp ger en pilgrimsfalkhona många fördelar. Hon får ett stort utrymme att lagra energi (= fett) för den energikrävande äggproduktionen. Stora ägg ger stora ungar. Även om hanen kan delta, är det honan som i första hand sköter ruvningen. Hon ska kunna försvara ungarna och stycka maten till dem. Under både ruvning och medan ungarna är små har hanen huvudansvar för jakt och försörjning av både ungar och hona. Detta ställer stora krav på bästa möjliga flygprestanda. Det får hanen i en mindre kropp, som är anpassad till de viktigaste bytesarterna.

Omfattningen av könsdimorfism hänger samman med olika rovfågelarters matvanor. Arter med framför allt fåglar på menyn uppvisar störst skillnad. Lite mindre är den hos arter som håller sig till en blandad kost. Ännu mindre är skillnaden hos de rena däggdjursätarna och mycket liten är skillnaden hos arter som föredrar en diet bestående av ormar och ryggradslösa djur. Hos de asätande gamarna är könen i princip lika stora.

Så för pilgrimsfalkens jakt på snabba och svårfångade fåglar antas det, att en liten och smidig kropp gagnar hanens roll i äktenskapet. När ungarna sedan är stora nog att själva kunna försvara sig mot inkräktare i boet, är det dags för honan att delta i fågeljakten. Då är det mest gynnsamt för paret att honan kan jaga i en annan och större storleksklass än hanen.

(M.W)

Ref bl a ”Evolution of reversed sexual size dimorphism and role partitioning among predatory birds, with a size scaling of flight performance”, Andersson/Norberg

Sveriges Nationalfågel – var med och rösta!

Nu ska Sverige genom en stor omröstning få en egen nationalfågel. Visst, koltrasten utsågs en gång på 60-talet till nationalfågel men det skedde genom en omröstning bland en tidnings, Dagens Nyheters, läsare med de begränsningar som det innebar. Den här gången är det Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) som genomför omröstningen och den vänder sig till hela landets fågelskådare och allmänhet.

40 fågelarter ingår i omröstningen, som sker i fyra olika röstningsomgångar. Vid de tre första omgångarna slås tio arter ut var gång. Till den fjärde och sista omgången finns tio arter kvar och en av dem kommer att röstas fram till Sveriges Nationalfågel.

Läs mer på SOFs hemsida.
http://www.birdlife.se/sveriges-ornitologiska-forening/fagelskadning/nationalfagel/

Spännande? Javisst! Jag har röstat på mina tre favoriter.

(M.W.)

Brokiga, hornprydda lärkor

Under 1920- och 1930-talen gjordes biometriska studier av berglärkor. Utifrån skallmätningar och bedömning av ansiktsutseenden skulle de rasbestämmas. Och det var inte ornitologer som stod för måttagningen utan rasbiologer. På statens uppdrag skulle de hitta genetiska förklaringar till det avvikande beteendet hos de inspärrade berglärkorna, kvinnliga lösdrivare på samhällets absoluta botten.

Så mycket trevligare vibbar ger det latinska namnet för berglärka, Eremophila alpestris. Eremophila, ”vän av ensamheten”, kommer av grekiskans eremos (öken) och philos (vän), Alpestris kan översättas till ”höga berg”. Namnet ”vän av ensamheten i de höga bergen” passar utmärkt på berglärkan, som är spridd över hela norra halvklotet. Den ras vi ser i Sverige är flava, gul. På hanens gula huvud sitter två smala horn, inte alltid så lätt att kunna se i fält.

Det är långt kvar till juni, då berglärkan ska lägga sina normalt fyra ägg i ett rede på en kal och stenig fjällhed i norra Skandinavien. Då kan marken fortfarande vara delvis täckt av snö. Och innan den korta, nordiska sommaren är till ända, ska en andra kull ha kommit på vingarna. Berglärkan är en fascinerande fågel. Erik Rosenberg nämner hennes märkliga beteende att placera en liten hög med grus eller spillning av ren invid boet. Varför gör hon det? Jag har sökt efter svaret, men det tycks vara hennes egen väl förborgade hemlighet.

Från att ha varit allmän i våra svenska fjäll en gång tiden, har berglärkan från 60-talet minskat kraftigt för att idag vara tämligen sällsynt och beräknas uppgå till endast drygt 200 par. Orsaken till tillbakagången tros kunna knytas till födotillgången vintertid. Strandängarna vid Vadehavet är det viktigaste övervintringsområdet för Skandinaviens berglärkor och där har studier kunnat visa ett samband mellan mänsklig påverkan av saltängar och förändringar av beståndet.

Halland är ett lyckligt lottat landskap och vi har all anledning att glädjas över våra små flockar av övervintrande berglärkor. Galtabäcks skär brukar vara en bra lokal för arten. I Björkäng, Tvååker, finns sedan flera veckor en liten flock om sex individer. Än finns det goda möjligheter att njuta av lärkorna med de brokiga huvudena, innan de framåt vårkanten lämnar oss för karga fjällhedar, bergssluttningar och midnattssol.

(M.W.)

Hallands Fågelatlas

Har du sett bokverket ”Hallands Fågelatlas”? Det är en riktig tegelsten, 400 sidor, stort format, rikt illustrerad med mycket vackra bilder. Här utvärderar författaren Anders Wirdheim de båda atlasinventeringar som gjordes av den halländska fågelfaunan under åren 1974-1984 och 2005-2009.

Anders skriver på ett mycket intresseväckande sätt, lätt att förstå. Här får vi presenterat, vilka stora förändringar som har skett i landskapet under den här korta tiden och hur det har påverkat fågelfaunan. Här finns vinnare och förlorare, ofta som en följd av människans påverkan på naturen. I kategorin förlorare finns lärkan, som drabbats hårt i takt med att jordbruket intensifierats. Kusthäckande fåglar störs ut av ett ökat friluftsliv. Men så har vi gransångaren som har gynnats av ett mildare klimat. Fåglarna påverkar även varandra, som att den aggressiva sångsvanen alltmer trängt undan knölsvanen. Och mycket, mycket mer. Kan en fågelatlas vara spännande? Ja! Det är en både intressant och faktisk dramatisk bok som rekommenderas å det varmaste.

(M.W.)

Ett exceptionellt fynd i Träslövsläge

Som enda flyttande hackspett beger sig göktytan till övervintringsområdet i Afrika när häckningen är avslutad. Att då Joakim och Mikael Karlsson igår hittade en göktyta i Träslövsläge är vad man kan kalla ett supertungt fynd. Det har aldrig tidigare rapporterats någon göktyta på Svalan under en decembermånad. Fågeln torde inte ha varit i särskilt god form och idag fick den också sluta sina dagar i gapet på en katt.

För dem som för listor över sitt skådande blev fågeln jackpot. Ett decemberkryss på en göktyta kan vara mer svåruppnåeligt än ett livskryss på ismås. Den 15 januari kan du i VOF-huset höra Per-Ola Svensson berätta om listor och fenomenet microbirding.

(M.W.)

Julkortsfågeln framför alla andra

Det händer ibland att domherrar besöker vår trädgård, gärna lite längre fram på vintern. Paret brukar sätta sig i varsitt fruktträd, alltid en bit från serveringen. Med deras besök vet vi att det ska snöa inom tre dagar. Åtminstone enligt folktron. Om vi dessutom skulle pryda trädgården med en havrekärve och domherren varit den första besökaren i denna, så hade ett gott år utlovats. Det är nu ett löfte utan större förpliktelser, för i havrekärvar hittar man inga domherrar. Vill man bjuda in domherrar till en måltid så lyckas man bättre, om hampa- eller solrosfrön står på menyn.

I tider när det inte var radio och TV som underhöll människor, var det i Mellaneuropa vanligt att domherrar i bur fick stå för underhållningen. Om vi fortsätter på ämnet ”folktro” så var det ändå avskräckande att hålla en domherre i fängsel, då den påstods kunna dra till sig sjukdomar. Å andra sidan kunde den som drabbats av bestämd sjukdom botas tämligen enkelt. Det var bara att dricka domherrens badvatten. Man skulle kunna tro att det var en fågelvän som i varnande syfte utfärdade dessa profetior.

Sitt artnamn sägs domherren ha fått av att dess svarta huvud och röda dräkt påminner om de katolska domherrarnas (kanikernas) dräkt. För sitt värdiga utseendes skull, fick den vackra fågeln också heta ”skitherre”. Och för sitt oskygga uppträdande kallades den ”dumsnut”. En sägen hävdar att domherrens dräkt färgades röd, när han på Golgata försökte dra taggarna ur Kristi törnekrona. En mycket empatisk fågel således. Nu finns motsvarande sägen om rödhaken. Artkännedomen var nog inte särskilt stor, rött som rött.

Domherren är trofast i sin parrelation. Paret håller gärna ihop och ser man hanen, så kan man räkna med att honan finns i närheten. De gånger en domherre närmar sig ett fågelbord, kan man konstatera att det är en tämligen försynt fågel. Erik Rosenberg berättar också hur "hanen vid fågelrestaurangen lämnar platsen för honan och hur båda makarna viker under mer eller mindre lama protester för grönfinken och t.o.m. för den lille framfusige pilfinken".

En domherre är bland det ljuvligaste man som ringmärkare kan hantera. Lite bullig, fridsam och med den mjukaste fjäderdräkt som tänkas kan. Och till skillnad från den bitska stenknäcken använder domherren inte alls sin mycket kraftfulla och välvda näbb för att ta itu med ringmärkarfingrar. Näbben är ett precisionsredskap. Medan vi i juletid sitter med våra nötknäckare och smular sönder hasselnötter, så kan domherren reglera knäckandet allt efter fröstorlek och trycka precis så mycket som behövs för att frigöra skalet och komma åt det intakta fröet.

Under sommaren lever domherren ett undangömt liv inne i barrskogarna. Det är nu, vintertid, som den söker sig till lövskogar och bebyggelse för att äta fröer och som vi har möjlighet att utan större besvär kunna njuta av denna älskliga fågel.

Så med en riktigt vacker fågel tillönskas alla en fröjdefull jul och ett gott nytt fågelår!

(M.W.)

Det där med banners och loggor

Överst på varje flik på denna hemsida finns en s k banner. VOF använder sin stiliserade skärfläcka medan Gärdsmygarna och Tärnorna presenteras med sina egna profilfåglar.

Nu har även fågelstationen en egen banner och en egen logga. Stefan Hage har hjälpt oss med bild. Tack, Stefan, från oss på Getteröns fågelstation för din otroligt vackra sävsångare! Stefan har också tagit bilden som finns på Getteröns fågelstations Facebook-sida, en grupp där alla som är intresserade av fågelstationen kan vara med.

(M.W.)

Populär åtel

Idag noterades det högsta antalet havsörnar på Getterön för året. 34 havsörnar kunde räknas in under dagen. Åteln lockar förstås även olika kråk- och vitfåglar. Det är inte ovanligt att mer än 1 000 havs- och gråtrutar samtidigt ses i reservatet.

(M.W.)

Gråsparfvens tvifvelaktiga rykte

Fågelmatningen i trädgården invaderas av sparvfinkar. Flockarna innehåller i år fler gråsparvar än någonsin. En gråsparvshane är en kär syn, elegant med sin diskreta klädsel i olika nyanser av grått, brunt och en matchande svart haklapp – en mycket trendig färgskala. Haklappen varierar i storlek mellan individer och är hanens ornament, den reklampelare som signalerar till honorna om vilken genetisk kvalitet som innehavaren bär.

Om gråsparven hållit av människan, så har den kärleken varit obesvarad. I skriften Fågelkåserier av tidningsmannen Reinhold Ericson, d 1928, står detta att läsa:

”Det är icke godt, gråsparfvens rykte, och någon egentlig vänskap ifrån människornas sida kan han icke räkna på. ’Luftens råttor’ kallas familjens samtliga medlemmar af sina värsta vedersakare, som obarmhärtigt predika massmord öfver hela byket. Några sådana ha dock aldrig satts i scen, och gråsparfven lefver tämligen fredad sitt torftiga lif, tolererad om ock ej älskad.

Han gör så mycken skada, säger man. Han förstör och sönderplockar trädens knoppar, han stjäl bort fröet ur trädgårdssängarna, han slukar grönsaker, han härjar sädesfälten och har ej ett spår af respekt för den inbärgade grödan i lador och stackar. Ja, det är ju ett förskräckligt syndaregister, det medges, men så har han också en del förtjänster att lägga i den andra vågskålen. Under den varma årstiden t.ex. förstör han skadliga insekter och larver i mängd.”

Via utvandrarna kom gråsparven till Amerika och på 100 år ökade den till 200 miljoner. Tillskottet i fågelfaunan var inte populärt och så här skriver Reinhold Ericson: ”I Amerika fanns han icke till att börja med, men så begaf det sig att några inflyttade européer saknade sina gråa bekantingar och rekvirerade några par ’afvels-djur’. Ordern effektuerades, djuren förtullades och utsläpptes. Hvilket år detta skedde, är ej bekant, men visst är, att i detta nu har sparfvarna inkräktat hela Nordamerika från Atlanten till Stilla hafvet och äro så talrika att de räknas som en landsplåga.”

När antalet hästar drastiskt minskade, inleddes gråsparvens populationsminskning. De osmälta havrekornen som fanns i hästspillningen hade gråsparvarna med förtjusning pickat i sig. Men minskningen fortsatte även när hästarna ökade i antal, vilket tyder på att det även finns andra skäl för tillbakagången. Det specialiserade jordbruket antas vara ett. Idag uppskattas beståndet i Sverige till 900 000 gråsparvar, en minskning med över 60 procent jämfört med 1970-talet.

Gråsparven stannar i Sverige året om. Med tillförsikt läser jag vidare: ”Gråsparfven är kanske den hemkäraste af alla vingade varelser. Om han i Sorunda är födder och kläckt, så stannar han i Sorunda så länge han lefver. Det kräfves våld eller svältfakta för att få honom att emigrera. Fångar man honom och för honom till Nacka, så är han snart hemma i Sorunda igen.”

Om någon av gråsparvarna vid matningen är ’födder och kläckt’ i närheten, är han välkommen att till våren hitta en lämplig bostad i trädgården. De gamla fruktträden ger ett överflöd av knoppar, så här må han förstöra och sönderplocka, allt efter eget behag.

En fridfull adventstid tillönskas!

(M.W.)

Ett riktigt lyckat år för Getteröns fågelstation

Idag togs alla nät ner på Getterön och fågelstationen stängdes för i år. Vi kan se tillbaka på en synnerligen lyckad säsong med nästan 6 100 märkta fåglar. Flera rariteter gladde ett stort antal besökare, i synnerhet en flodsångare. Inte mindre än sex höksångare ringmärktes. Andra rara fåglar för Getterön var talltitor, tofsmesar och ett drygt 50-tal stjärtmesar. Ringtrast, rosenfink och blåhake tillhör inte heller vardagen på Getterön liksom de tre östliga gransångarna av rasen tristis. Men kanske var det kungsfiskaren som fick flest beundrare, en fågel, som de allra flesta endast får se som en blågrön blixt över ett vattendrag.

I medlemsskriften Fåglar i Halland 2014, som utkommer i början av 2015, kommer att finnas en rapport om årets verksamhet.

(M.W.)

Det var en gång …..

Det var på 1930-talet som Getterövägen byggdes. Viken norr om vägen användes då för dumpning av muddermassor från hamnen. Viken blev allt grundare och förvandlades till en våtmark. På 1940-talet observerade Oskar Fredrik Reuterwall hur mängden fåglar ökade i området. Sedan dess och ända fram till sin död 1975 kom Reuterwall att föra en hängiven kamp för att skydda denna våtmark.

År 1958 initierade O F Reuterwall bildandet av Getteröns fågelstation tillsammans med Göte Rosenqvist och Arne Gunnarsson (från Fritsla). Redan inom ett par år bedrevs ringmärkningsverksamhet i stor skala. Det nu rivna fågeltorn, som en januaridag 1962 invigdes mitt ute i reservatet, hade O F Reuterwall planerat och ritat. Och han var också den drivande till att området år 1970 avsattes som Getteröns naturreservat.

Fram till den 25 januari 1974 ingick Getteröns fågelstation som en sektion inom Naturskyddsföreningen i Varberg. Nu lämnades Naturskyddsföreningen och istället bildades Varbergs Ornitologiska Förening, med Getteröns fågelstation som bas för verksamheten. Och det var förstås O F Reuterwall som svingade ordförandeklubban.

Att ta del av Getteröns fågelstations och VOF:s historia är att uppleva en pionjäranda, där ingenting syntes omöjligt. Föreningen uppförde ett naturcenter, idag VOF-huset, med informationscenter, föreningslokal och bostadsdel för dem som utför projekt med anknytning till reservatet. Man byggde dammen, det stora gömslet, vägen till gömslet och observationsplatsen. De namn som passerar revy i historien utstrålar ett mycket starkt engagemang och man har fört en enveten kamp för Getteröns naturreservat och områdena runt omkring. Hoten har varit många, allt ifrån att marken skulle förbli den öppna soptipp den en gång var till de planer som kommunen haft på exploatering av områden för industrimark, utbyggnad av flygfältet och utvidgning av hamnområdet.

1974 – det är 40 år sedan. Den 20 november ska vi ha en träff i VOF-huset med anledning av de 40 åren. Vi träffas och lyssnar på dem som var med, hör deras berättelser om personer, händelser och fåglar från den tiden. Det ska bli mycket trevligt.

(M.W.)

6 000 fåglar ringmärkta av Getteröns fågelstation

Idag märktes den 6 000e fågeln med en av fågelstationens ringar. Det blev en stjärtmes, som tillsammans med nio artfränder fastnade i ett av näten.

Höstlov med tristis

En vacker dag med svag, lite kylig vind från nordväst och vid fågelstationen infångades och ringmärktes två exemplar av sibirisk gransångare, rasen tristis.

Dagen fortsatte med ringmärkningsvisning för skollediga barn. Boden fylldes gång på gång av barn och vuxna, sammanlagt 120 besökare. Efter visning fick alla barn delta i workshopen ”Ringmärkare för en dag”.

(M.W.)

För somliga en källa till irritation, för andra något att förundras över

De kommer inflygande i skymningen, i små och stora flockar. En strid ström, tusentals. Från olika väderstreck. De har varit ute på fält och åkrar och sökt föda bland människornas rikedomar. Nu samlas de intill våra boningar, i stadens stora träd.

Kajor håller ihop i parförhållanden livet ut. I både unga och gamla par kan man se hanen mata sin hona och paren kela med varandra. De sitter tätt intill varandra och småpratar medan mörkret sakta faller. Och när många kajor pratar samtidigt eller höjer rösten, förvandlas stadsträden till en stark, brusande kör.

Konrad Lorenz betraktade en kajkoloni som ett av ryggradsdjurens mest fullkomliga samhällen. Det finns en rangordning i kolonin och varje fågel vet vem som ska visas aktning. Men det betyder inte att en högtstående är aggressiv mot lägre stående i kolonin. Lågt rankade kajor kan visserligen behandlas som luft. Men om det blir strid mellan två underordnade, så försvarar en högtstående den svagare. Den starke stöttar den svage.

En stor del av stadens övriga invånare klagar över kajornas val av nattkvarter. Det föreslås, mestadels på osaklig nivå, diverse förföljelse- eller jaktåtgärder. Detta medan man under årets bästa månader, då alla vill vistas utomhus, tolererar all sköns oljud från motorer, skrällande musik och gatans nattliga liv. Själv störs inte undertecknad av vare sig kajor eller trutar någonstans, däremot understundom en del av människors oväsen.

(M.W.)

Mycket ljus på Getteröns fågelstation

September blev en månad då Getteröns fågelstation uppmärksammades med såväl inslag i Sveriges Radio som artiklar i Hallands Nyheter och i Varbergsposten.

Den öppna ringmärkningsverksamheten ger god PR för VOF, naturum Getterön och Varbergs kommun. Det är inte bara naturvårdsintresserade människor som besöker fågelstationen utan även turister utan någon som helst kännedom om fåglar. Verksamheten och att VOF-huset intas av både utländska och svenska ringmärkare var också en väsentlig anledning till att Varbergs sparbanksstiftelse lämnade ett generöst bidrag till upprustning av VOF-huset. Den positiva feedback som ges via media torde således glädja såväl stiftelse som fågelstationens sponsorer.

(M.W.)

Intressanta septemberarter vid Getteröns fågelstation

Kungsfiskare har inte ringmärkts vid fågelstationen sedan 1978, men i september var det dags, då stationens 10e kungsfiskare fick en ring runt foten. Några riktiga rariteter för en lokal som Getterön, tofsmesar och talltita, ringmärktes också. Samtidigt fortsatte den enastående höksångarhösten och den sjätte höksångaren för säsongen hamnade i ett av näten. Och just denna höksångare blev också den 4 000e fågeln som passerade ringmärkningslabbet under innevarande säsong.

(M.W.)

Succé för Ringmärkningsdagen

Medan Varbergsborna idag gick till valurnorna, hittade 120 barn och vuxna till Getteröns fågelstation, som arrangerade en ringmärkningsdag i samarbete med naturum Getterön. Utöver ringmärkningsvisning för vuxna erbjöds barnen särskilda visningar och riktigt spännande blev det att få komma nära en sparvhök.

Nytt för dagen var den workshop för barn som fågelstationen utvecklat tillsammans med naturum Getterön. Workshopen startade vid ett eget ringmärkningsnät, där barnen fick ”plocka” en fågel. Vid ytterligare två stationer fick de praktiskt uppleva en del av ringmärkarens olika uppgifter och ”forska” om fåglars flyttning. Vi kunde konstatera ett nyväckt eller fördjupat fågelintresse hos flera besökare, då aktiviteterna avslutades med inköp av en fågel-CD eller bok i Getteröbutiken.

(M.W.)

Trevligt att träffas!

”Pleased to meet you”. Så brukar rosenfinkens karaktäristiska, glidande toner i sångstrofen översättas. Och vi som ringmärker på Getteröns fågelstation tyckte detsamma, när en rosenfink kunde plockas ur ett nät denna förmiddag.

Erik Rosenberg skriver i ”Fåglar i Sverige” att i Kamtjatka tolkas rosenfinkens läte till ”tschewitscha vidäl”, vilket skulle betyda ”jag har sett storlaxen" och förklaras av att rosenfinkens ankomst sammanfaller med det viktiga laxfiskets start. Och fågelns karminröda färg påminner väl en del om laxens rosa. Den ljudhärmande tolkningen säger i alla fall något om utbredningsområdet och rosenfinken är mycket riktigt en östlig art. Det är en relativt senkommen invandrare från områden som Indien, Pakistan, Iran, Sydostasien.

Den som vill veta mer om var vår unga rosenfink kan tänkas välja sitt vinterkvarter, följer den 10 november med VOF till Falkenberg och lyssnar på Kåre Ström, som studerat rosenfink under en lång följd av år. Efter att ha ringmärkt rosenfinkar under en längre tid har Kåre också försett rosenfinkar med ljusloggers med goda resultat. Läs mer under ”Program”

(M.W.)

Höksångarhöst

Efter en högsommar med rekordvärme har vi fått en höksångarhöst. Också den slår rekord. Precis som på andra fågelstationer runt om i Sverige denna höst fastnar i näten på Getteröns fågelstation ovanligt många höksångare.

Idag fångade stationen, inom mindre än en vecka, den fjärde höksångaren. Alla fyra är ungfåglar och alla fyra har fångats i samma nät.

Höksångaren är ingen vanlig gäst på Getterön. Endast under 19 av fågelstationens 55 säsonger har det ringmärkts höksångare. Som mest ringmärktes tre fåglar under samma år och det skedde år 1961.

(M.W.)

Höksångare ringmärkt

Nu har svarthättor och trädgårdssångare börjat strömma till buskagen intill reservatet, där fläderbuskarna lockar. Efter att stationspersonalen på Getteröns fågelstation hade öppnat näten i morse, fastslogs att det borde vara läge för nämnda arters lite mer ovanliga släkting, höksångaren. Några timmar senare kom överraskningen. En höksångare hade verkligen fastnat i ett av näten.

Det vetenskapliga namnet för höksångare är Sylvia nisoria. Sylvia är släktnamnet, vilket kan härledas till det latinska namnet för skog, och nisoria kan översättas till höklik efter sparvhök, Accipiter nisus. En adult höksångare har i likhet med sparvhöken ett tvärrandigt bröst och gula ögon.

Denna morgon höll Mayra Sucías Mollá, Javier García Pardo, Kerstin Gabre och Margareta Wilhelmsson igång verksamheten vid Getteröns fågelstation. Alla gladde sig åt att efter ringmärkning kunna visa upp höksångaren för sammanlagt ett 30-tal skådare och deltagare i fågelcirkel.

(M.W.)

Flodsångare ringmärkt på Getteröns fågelstation

Den hängde i nedersta våden, i första nätet längs spången. Den rundade stjärten och de undre stjärttäckarna skvallrade om en Locustella. Men vilken? Med spänning lyfte jag fågeln ur nätet och vände den. En stor sångare med mörk, ostreckad ovansida – en flodsångare! Det var en fräsch ungfågel, och den blev nummer tre som märktes med Getteröns ringar. De tidigare var ringmärkta 1988 och 1989.

Flodsångaren, Locustella fluviatilis, övervintrar i östra, tropiska Afrika. Den häckar i östra och centrala Europa och i västra Asien. Första fyndet i Sverige gjordes 1937 och fram till 1953 hade ytterligare två exemplar observerats. Idag beräknas antalet till ca 150 årligen. Flodsångarna uppträder främst i de östra delarna av Svealand, Götaland och södra Norrland. På Västkusten är arten en raritet, som inte syns eller hörs ens varje år, även om vi med glädje kan minnas 2013 års flodsångarvår. Då fick skådarna i Varberg lyssna till den märkliga cikadalika sången från några flodsångare i vegetationen längs Himleån efter en tid med mycket varma vindar som strömmat upp till Sverige från sydost.

Dagens nätfångst kunde i alla fall glädja det 30-tal skådare som tog sig ner till fågelstationen för att beskåda den annars så svårsedda fågeln.

(M.W.)

Starbrus över Getterön

”Svart sol” kallas den levande massa som uppstår då hundratusentals starar samlas och rör sig fram och tillbaka i fantastiska formationer vid solnedgång. Det är ett skådespel, som man har goda förutsättningar att få uppleva, om man beger sig till exempelvis Sönderjylland och Vadehavet på hösten. Den som gör en vinterresa till Rom för Colosseum och andra sevärdheter kan samtidigt få vara med om när någon miljon starar söker nattvila i träden längs Tibern.

Det har under åren lanserats olika teorier om hur de jättelika starflockarna klarar sina synkroniserade rörelser utan att individer kolliderar med varandra. Fleråriga studier av starflockar visar att det handlar om en välutvecklad förmåga att kommunicera, förmåga till snabba huvudrörelser för att orientera sig, ett skelett som är utvecklat för snabba kursbyten och att fåglarna inte, som man tidigare trott, förhåller sig till de närmsta grannarna i flocken utan till 6-7 bestämda fåglar inom en radie av upp till två meter, även om dessa fåglar kan vara delvis dolda av andra individer i flocken.

Sensommar och höst är flyttider, även för starar. De vuxna fåglarna är de första att lämna vårt land. Lite senare är det ungfåglarnas tur. Men de ska dessförinnan byta ut sin ljusbruna ungdomskostym mot den vitprickiga vinterdräkten och det bytet pågår just nu. Fjädrarna ersätts successivt och under tiden kan fåglarna se rätt roliga ut, nästan som om de är klädda för maskerad med varierande grad av gamla bruna partier och nytt vitprickigt på svart.

Nu är det läge att på kvällarna njuta av när starflockarna kommer in till Getterön för övernattning. Innan nattningen drar de fram och tillbaka över reservatet. I juli rapporterades flockar om sammanlagt minst 25 000 starar. Det är en mäktig upplevelse att lyssna till bruset av tusentals vingpars snabba fladder. Och det är något att minnas i den grå november.

(M.W.)

Silkeshäger vid Löftaåns mynning

Sedan några dagar tillbaka kan en silkeshäger beskådas vid Löftaåns mynning. Silkeshägern är både mindre än ägretthägern och en ovanligare gäst. Den senare ses med jämna mellanrum hos oss och har också konstaterats häcka på Gotland.

Den graciösa vita silkeshägern med sina svarta ben och gula fötter finns bl a i södra Europa.

(M.W.)

Getteröns fågelstation har nu dragit igång småfågelmärkningen

Årets rovfågelmärkning är avslutad och idag påbörjades märkningen av tättingar på Getterön. Förutom lokala ringmärkare kommer från den 1 augusti de spanska ringmärkarna Mayra Sucías Mollá och Javier García Pardo att delta i verksamheten.

Verksamheten på Getteröns fågelstation kanske väcker frågor. Hur fungerar slöjnäten? Hur går ringmärkningen till? Och varför ringmärker man fåglar? Vi berättar gärna. Under tre söndagsförmiddagar (den 10 augusti, 14 september och 12 oktober) håller Getteröns fågelstation öppet hus. Du är också välkommen att hälsa på vid andra tillfällen. Slå en signal till Bo Nielsen, tfn 070-204 19 64, eller till Margareta Wilhelmsson, tfn 0340-67 38 66, på fågelstationen för överenskommelse om tid. Vi tar även emot grupper.

(M.W.)

Så enkelt ökar du antalet besökare i trädgården

Har du slutat mata fåglar och saknar dem i trädgården? Bjud på dagsfärskt vatten. Fåglar behöver både dricka och bada året om. Använd ett kärl med låga kanter, det behöver inte vara ett särskilt inköpt fågelbad utan du kan prova dig fram och se vad fåglarna uppskattar. Gör rent och byt vatten varje dag. Även igelkottar besöker gärna fåglarnas vattenhål.

(M.W.)

Visst kan fåglar se rätt ruggiga ut

Fåglar lever ett mycket hektiskt liv. Knappt har de efter en lång flygresa anlänt till sommarstället, förrän alla procedurer med häckning och ungar ska klaras av. Och när de äntligen har fått alla ungar på vingar, är det dags att förnya fågelkostymen, som vid det här laget kan vara både sliten och solblekt.

Ruggning är en komplicerad historia och olika arter har sina egna strategier för när, var och hur det går till. Det är en mycket energikrävande process, som även påverkar flygförmågan. I ruggningstider håller småfåglar sig därför helst undan, medan det är lättare att följa fjäderbytet på t ex skator. De ser riktigt eländiga och luggslitna ut. Andfåglarnas (svanar, gäss och änder) modell kan du passa på och studera hos gåsflockarna ute på Getterön, när de under ruggningstid vid fara springer ner till vattnet istället för att ta till vingarna. De släpper nämligen alla vingpennor samtidigt och är under flera veckor helt flygoförmögna.

När ruggningen är avslutad, måste flyttfåglarna börja äta upp sig. De skaffar ett fettlager som kan omvandlas till bränsle under den energikrävande resan söderut. Ju längre de ämnar flyga utan matrast, desto mer fett behöver de bära med sig. Och vilken resa somliga gör! Nästa gång du tycker det är ett omak att cykla hem från arbetet, så jämför med silvertärnans väg från jobbet. Hur många vingslag behöver inte hon göra för att ta sig från Frans Josefs land i Arktis ner till Södra ishavet i Antarktis?

Vi har nått midsommar - och inte förrän nu anländer de sista flyttfåglarna till sina häckningsplatser längst upp i norra Sverige. Samtidigt kan vi se sydsträckande vadare rasta på Getterön. För somliga har den svenska sommaren precis börjat och för andra är den redan slut.

(M.W.)

Raritet i Morups Tånge

Under våren och försommaren har rapporterna om tunga fynd runt om i Sverige duggat tätt. Idag fick Falkenberg besök av en rödvingad vadarsvala.

Den rödvingade vadarsvalan är en säregen fågel. Den är inordnad under vadarna men liknar mycket en storvuxen och graciös svala. Den lever vanligen i små kolonier och livnär sig på insekter, som den likt en svala snappar i sicksackflykt. Vadarsvalan är dessutom en snabb löpare och en skicklig jägare på marken. Släktingarna svartvingad vadarsvala och orientvadarsvala kan ge upphov till bestämningsdiskussioner.

Boet läggs på en dyig eller sandig bank och det är ingen slump att det var just på den sandiga stranden i Korshamnsviken som Oscar Berkefalk Westman och Kicki Westman upptäckte den mycket ovanliga gästen.

Den rödvingade vadarsvalans närmaste häckningsområde är södra Europa. Övervintring sker i södra Afrika och Indien.

(M.W.)

Svarthalsad dopping på Getterön

Av doppingar är den svarthalsade minst vanlig i Sverige. Den är en specialitet för Hornborgasjön men en fågel som inte ses varje år på Getterön. Idag upptäckte Johan Frölinghaus ett par av denna rara art i Dammen på Getterön.

(M.W.)

Fågelungarna är inte övergivna

Nu vimlar det av fågelungar i naturen. Många har hoppas ut ur boet innan de kan flyga och matas fortfarande av föräldrarna. Det är ett naturligt beteende. Ungarna är inte övergivna, så det bästa du kan göra är att lämna dem ifred. Organisationen KFV (Katastrofhjälp Fåglar och Vilt) lämnar råd:

• När du träffar på en fågelunge, tänk på att omhändertagande kan ses som jaktbrott.

• Friska ungar tas omhand bara om de är övergivna (vanligast är att modern är död). Har du inte tid att försäkra dig om detta, så är ungen inte övergiven.

• Änder, måsar, rovfåglar, ugglor, strandskata och en rad småfåglar väljer tätorten som boplats. Hus, gårdar och industriområden är för dem bra lokaler med gott om föda, där de lyckas bra med att föda upp ungarna. Staden är ingen felaktig plats för vilda djur och deras ungar.

• Många människor tycker att djurungar i tätorter skall tas omhand, eftersom där finns faror som trafik, människor, hundar och framförallt katter. Men fågelföräldrarna har gjort ett medvetet val, och det är inte vår sak att ändra på detta. Du kan däremot hjälpa dem genom att hålla hunden i koppel och hålla katten inne under häckningssäsongen.

• Vilda djur får inte hållas av privatpersoner utan tillstånd i mer än 48 timmar. Detta för att du skall få tid att finna någon med tillstånd. Rehabiliterare i Katastrofhjälp Fåglar och Vilts Riksförbund har tillstånd. (Se Naturvårdsverkets förteckning över godkända viltrehabiliterare eller KFV:s Riksförbunds hemsida www.kfv-riks.org.se).

(M.W.)

Tommy eller Elvis?

Det hände i ett samtal med en känd fågelprofil att undertecknad nämnde kärrsångaren som en mästersångare. Fågelprofilen kontrade med att i jämförelse med härmsångaren var det som att ställa Tommy Steele mot Elvis Presley.

Kärrsångarens musikaliska talang har kartlagts av en belgisk forskare. I en studie analyserade hon knappt 30 inspelningar av kärrsångare, de flesta gjorda i Belgien. Hon fann att de tillsammans härmade 212 arter, tättingar och icke-tättingar. På individnivå imiterade de i snitt 76 olika afrikanska och europeiska arter. Stjärnan hade 84 imitationer på sin repertoar. I inspelningarna fanns dessutom ett stort antal läten som inte kunde identifieras, och i studien antog man att de motsvarade afrikanska fåglar, vars läten inte fanns registrerade.

Härmsångaren är en skicklig imitatör men det är svårt att tro att ha skulle ha ett ännu större sångregister. Han är en charmig personlighet som tycks sjunga med glimten i ögat. Det humoristiska tonfallet kompletterar han med ett gnisslande "gie-gie-gie". Och då härmsångaren, Hippolais icterina, anländer först när löven är fullt utslagna och sällan syns däruppe i den täta trädkronan, har han också tagit för vana att ideligen presentera sig själv med ett muntert ”hippolýit”.

Nu är den tid då dessa båda arter briljerar med sina sångövningar i nästan outsinliga flöden. Så lyssna och njut. Härmsångaren sjunger från hög höjd. Du hittar honom i lövskogar och stora parker. Att kärrsångaren, Acrocephalus palustris, som palustris betyder, ”tillhör kärret” är inte riktigt sant. Men han håller till på låg nivå, i buskage och i frodig vegetation som nässlor och hundkäx och där är det ofta fuktigt.

Häromdagen, mitt under ett härligt härmsångarsolo, dök det där samtalet om Elvis och Tommy upp i minnet. Och visst är det så, att härmsångaren är rebellen och kärrsångaren torrbollen. För det var väl så han menade, han den där fågelprofilen i Skånes ena hörn.

(M.W.)

PS: Naturstigen på Getterön är en utmärkt plats för att lyssna på både kärr- och härmsångare - plus mängder av andra fantastiska sångfåglar.

Invasion av vitvingade tärnor

Under fredagen och lördagen har det vällt in vitvingade tärnor över Sverige. Rapporter har kommit från Skåne, Blekinge, Halland, Östergötland, Västergötland, Dalsland, Närke och Värmland. Stora flockar av dessa svarta, graciösa träsktärnor med vit stjärt och vita vingar dansar fram över sjöar och vattendrag. Flockar på upp till 70 individer har rapporterats från olika håll, bland över dammen på Getterön.

Den vitvingade tärnans närmaste häckningsplats är träskmarkerna i Polen. Det är ett unikt och fantastiskt skådespel som vi bjuds på under dessa dagar.

(M.W.)

En frimodig resenär har anlänt

Han tillhör de 20 % i ungkullen som överlevde första året. Endast några månader gammal lämnade han vassarna på Getterön, flög ensam söderut i nattmörkret, över land och hav, skogar och fält, bergsmassiv och slättlandskap. Han passerade Roms sju kullar och Palermo på Sicilien. Därefter gjorde han ett hopp över resten av Medelhavet till Nordafrika för att oförväget ta det stora och mycket riskfyllda språnget rakt ut över Sahara. I Senegal, Kamerun eller kanske Niger, hittade han sitt vinterviste. Och nu har han gjort den långa och farliga returresan och är tillbaka hos oss – sävsångaren. Visst är han ett litet underverk!

Fågelhanar har sina ornament. Med vackraste färger, elegantaste fjädrar, längsta stjärtpennor signalerar de till honorna, att just deras gener är av högsta kvalitet. Här utlovas bästa tänkbara far till ungarna och absolut flitigaste partner i föräldraskapet. Vår lilla sävsångarhanes framgång på äktenskapsmarknaden avgörs helt av hans sång. Den är hans ornament och därför sjunger han för full hals, nästan dygnet runt. ”Välj mig! Det finns ingen bättre.”

Honan är en hård recensent. Bäst prestation gäller. Och om hon efter sitt val av partner råkar höra en hane i grannskapet med i hennes tycke ännu bättre sångförmåga, så kan hon ge sig i lag även med denne. I tättingvärlden får helt ovetande hanar många gångar dra försorg om en eller i värsta fall flera utomäktenskapliga ungar, medan maestron själv utan större ansträngning får möjlighet att lämna sina avkommor hos flera honor. Om nu vår unge sävsångarhane inte skulle bli årets mästersångare, så kan han till nästa år utveckla sin sångrepertoar. Och i fågelvärlden gör ytterligare ett levnadsår honom bara ännu mer attraktiv. Överlevnadsförmåga påvisar kvalitet. Se bara på gässen, där högre ålder är till stor fördel.

Understundom kommer vår sävsångare att beskyllas för att låta likadant som sin släkting, rörsångaren. Det är högst orättvist, eftersom sävsångaren är en större bravursångare. Han lägger in drillar och varierar sången med visslingar. Rörsångaren känner man igen på stackatot. Han sjunger långsammare och upprepar varje läte några gånger. Han förmår aldrig leverera de extatiska crescendon som sävsångaren kan göra.

I augusti påbörjar de vuxna sävsångarna sin återresa till tropikerna. Lite senare är det ungdomarnas tur. Den vanliga fågelrutten till tropikerna går i sydvästlig riktning mot iberiska halvön. De arterna rundar Sahara istället för att som sävsångaren oförskräckt ta vägen rakt över öknen. Så nästa gång som du lyssnar på sävsångaren, tänk då på hans farofyllda resa för att komma hit till oss. Nog ger det upplevelsen en extra dimension.

(M.W.)

Folk & Fåglar – Fågelflyttningens dag

Idag genomfördes på Getterön, liksom på många andra platser runtom i världen, World Migratory Bird Day. Flyttfåglar utsätts för många faror och de största hoten kommer från människan och hennes olika levnadsvanor. Ett internationellt samarbete krävs för att skydda flyttfåglar och med en särskild dag manifesteras detta världen över. World Migratory Bird Day stöds av stora internationella organisationer, bl a av FN.

På Getterön inleddes Folk & fåglar med en föreläsning av Lasse Willén från Naturmorgon. Kompetenta föreläsare avlöste sedan varandra under hela dagen med föredrag om fåglar och fåglars livsvillkor, intressanta föredrag som blev mycket uppskattade av åhörarna.

VOF:s fågelguider ledde fågelvandringar. Utställare fanns på plats. Aktiviteter för att stimulera barnens intresse för både fåglar och natur ordnades. I VOF-huset visades utställningen ”Vadare på Getterön”.

Getteröns fågelstation höll Öppet hus. Ringmärkare berättade om fågelflyttning, varför man ringmärker fåglar och visade hur det går till.

Det var ett fullspäckat program i samarbete mellan Studiefrämjandet, naturum Getterön, Länsstyrelsen, VOF och Getteröns fågelstation som involverat många ideellt arbetande. Resultatet blev också en mycket lyckad fågelfest för både barn och vuxna.

(M.W.)

Dagsnotering på gäss med vita kinder

Idag räknades till 12 100 vitkindade gäss i reservatet. En myllrande massa av vackra fåglar.

(M.W.)

Kricka med navigeringsbekymmer på Getterön

I en flock av vanliga krickor på Getterön finns just nu en amerikansk kricka. Den är lätt att identifiera med sitt vita band som löper lodrätt över bröstsidan jämfört med den vanliga krickans längsgående vita band.

Krickan, Anas crecca, häckar över hela landet men till största delen i norra Sverige. Den hör till skogen och har förkärlek till tjärnar, gölar och myrar där den livnär sig på vattenväxter och småkryp. Biotopvalet och de stora skogsytorna i Norrland gör att det är svårt att bedöma beståndet men det uppskattas till 100 000 par. Antalet krickor som häckar vid kusten är ytterst lågt.

Boet ordnar krickan gärna på marken inne i en buske och där lägger honan 7-12 ägg. Efter drygt 20 dygns ruvning kläcks äggen. Ungarna följer direkt den skrockande honan till ett lämpligt vatten. Om du möter en krickfamilj på gåsmarsch inne i skogen, så kan den vara ute på en lång vandring, kanske någon kilometer, för att komma till en liten grund vattensamling. Ungarna är programmerade att från första dagen själva söka sin föda. Honans uppgift är endast att skydda ungarna, därför denna omedelbara brådska att komma bort från land med hungriga rävar och andra rovdjur.

Efter häckning och fjäderbyte samlas krickorna i slättsjöar och våtmarker. Vid månadsskiftet september-oktober är de flesta krickorna på väg bort från Sverige till sina vinterkvarter i Västeuropa.

Ställ in kikaren på krickan och njut av krickdrakarnas vackra häckningsdräkt med det läckra kanelbruna huvudet och dess grönglänsande sidor. Krickor är skickliga flygare, så häng med i svängarna när de i täta klungor drar fram över vattnet med snabba vindlande lovar, nästan som vadarflockar.

(M.W.)

Vad är en röd hals mot tusentals vita kinder

En rödhalsad gås har kommit rejält ur kurs och siktats på Getterön. Den vackra gåsen väcker berättigat intresse. Men väl så roligt att betrakta är de många tusentals fåglar, som den rödhalsade slagit följe med. Med en dräkt i vitt, svart och silver – en färgpalett som världens stora modeskapare älskar – en nätt, proportionerlig kropp och en ljus och sonor stämma är den vitkindade gåsen en intagande skapelse.

Gäss lever i parförhållande i nöd och lust livet ut. Makarna hoppar inte över skaklarna för att likt många tättingar sprida sina gener via flera partners. Nej, gässen har en annan strategi för att säkra att de egna arvsanlagen förs vidare. Kärnfamiljen är A och O. Det handlar inte om ”egna barn och andras ungar” utan gässen har helt enkelt funnit att ett vältrimmat äktenskap ger stora fördelar. Ett par som håller ihop länge utvecklar ett bra samarbete. De har störst möjlighet att hitta bästa boplatsen, bästa betet och att klara sina ungar från de fiender, som lurar överallt.

Så till exempel har trutar inget emot en gåsmiddag. De jobbar ofta parvis. Tekniken går ut på att den ena avleder gåsföräldrarna, medan den andra hugger för sig en gässling. Orutinerade föräldrar störtar båda iväg efter den första truten och strax hänger en sprattlande unge i den andra trutens gap. Hos väl samkörda makar går endast den ena föräldern till attack mot truten medan den andra stannar och vaktar ungarna.

Det är inte bara ejdrar som tar sig an andras ungar. Det sker även i gässens värld. När stora gåsflockar störs, kan ungar komma bort från sina föräldrar och gåsfamiljen öppnar då välvilligt famnen och adopterar vilsekomna små gässlingar.

Hur samtrimmade makarna än är, så dör den ena partnern förr eller senare. Den överlevande gåsen söker en ny livspartner, och då företrädesvis i samma ålder som den själv befinner sig i. Dum som en gås? Sällan!

GLAD PÅSK hälsar hemsidesredaktören!

(M.W.)

Skogssnäppan – en udda vadare

Skogssnäppan infinner sig tidigt på våren från sitt vinterviste i Afrika eller Medelhavsländerna. Nyanländ rastar hon just nu på Getterön, innan hon ska försvinna in i skogsmarkerna. Hon är en särpräglad vadare. Hon värper nämligen sina ägg uppe i ett träd, gärna i ett gammalt trastbo. Födan söker hon i kärr och gölar. Rätt snart efter ungarnas ankomst ser man en ensam vuxen fågel valla kullen i skogsdikena. Det är hanen som övertagit föräldraansvaret. Honan har gjort sitt. För henne är sommaren i Sverige slut redan i början av juni och hon är på väg söderut igen.

Skogssnäppan är inte större än en trast. Med sina mörka vingar och vita bakkropp kan arten liknas vid en stor svala som man kan se plötsligt fara upp ur ett dike. Det har gett skogssnäppan tillnamnet ”gropsvala”. Varifrån fågeln fått det vetenskapliga namnet Tringa ochropus – ungefär ”lever vid vattnet med ockrafärgade fötter” – kan man fråga sig, eftersom benen är grågröntonade.

Skogssnäppan har ett ljudligt och rytmiskt spel, som man kan njuta av redan nu. Erik Rosenberg beskrev det klingande ljudet som ”skogens grannaste vårmusik”. Nog kan man instämma med Erik Rosenberg. Och visst är detta en mycket fascinerande fågel på många olika sätt.

(M.W.)

Eldtofs på fem gram

Det var 1959 som den första brandkronade kungsfågeln rapporterades i Sverige. Det exemplaret ringmärktes på Ottenby fågelstation. Sedan dess har arten blivit en etablerad svensk häckfågel och syns emellanåt även i Varberg.

Det vetenskapliga namnet för kungsfågel är Regulus regulus och för den brandkronade Regulus ignicapilla. Regulus, ”lille kungen”, kommer från sägnen när kungsfågeln utnämndes till fåglarnas konung efter en tävlan om vilken fågel som kunde flyga högst. När man trodde att alla andra fåglar gett upp och örnen seglade allra högst uppe i luften och hade utropat sig till kung, flög en kungsfågel som gömt sig bland örnens fjädrar upp och ännu högre än örnen. Ignicapilla kommer av latinets ignis (eld) och capillus (huvudhår). Det engelska namnet är Firecrest. I skådarkretsar kallas arten kort och gott för BK.

I dagarna har det rapporterats ett stort inflöde av brandkronade kungsfåglar i de sydöstra delarna av Sverige. Och nu tycks de även ha nått Halland. Idag kunde man se en brandkronad i Apelviken. I morse ringmärktes en på Nidingen. Och igår var en synlig i Falkenberg. Det kan löna sig att gå ut och leta efter en kungsfågel med ett brett, vitt ögonbrynsstreck och mörkt ögonstreck. Halssidan är intensivt gröngul. Hanen har en kraftigt brandgul hjässa, honan gul. Sångstrofen är filande och gnidande som den vanliga kungsfågelns men utan dess krusidull på slutet. Den brandkronade uppträder ungefär som en vanlig kungsfågel – den sitter sällan still någon längre stund utan pilar fram mellan grenarna. Den väljer dock inte enbart granar utan kanske ännu hellre täta buskage och snår.

(M.W.)

Trumpetande vita armador på väg mot norr

Nu pågår ett ljudligt skådespel på de halländska slätterna. Sångsvanar rastar på åkrar och i grunda vattensamlingar. Munkagårdsfloen är en trafikerad anhalt för svanarna och i tornet kan man på nära håll även leta efter den lite ovanliga mindre sångsvanen eller tundrasvanen, som häckar på de arktiska tundrorna. Sök efter en mindre och mer korthalsad sångsvan med mindre gult på näbben. Det gula området är inte kilformat och når inte ut till näsborrarna som hos sångsvanen. Men ge akt på vad som kan vara svart dy från födosökande och vad som verkligen är näbbens egen svärta.

Under den senaste veckan har ovanligt stora antal av mindre sångsvan setts vid Munkgårdsfloen. 32 individer rapporterades för knappt en vecka sedan. Häromdagen kunde hemsidesredaktören själv urskilja 31 mindre sångsvanar i de vita flockarna.

Att studera sångsvan ger en glädje för både öga och öra. Passa på och njut av böljande rörelser, av bockanden och buganden, av de yngre generationernas småbråkande - och förstås av den härliga svanesången.

Det vetenskapliga namnet för sångsvan, Cygnus Cygnus, kan härledas till grekiskans Kyknos, svan. Namnet förekommer i diverse blodiga myter. Här om Kyknos, den blodtörstige man som hade för vana att döda sina gäster. Till slut var han nära att själv dödas av hjälten Herakles. Hans far Ares, krigets och våldets gud, föredrog då att förvandla sin son till en svan hellre än att låta honom dödas av Herakles pilar.

(M.W.)

Tärnornas vännätverk växer

Intresset för fågelskådning ökar snabbt i Sverige och i synnerhet bland kvinnor. Det märks inte minst på tillströmningen av medlemmar i nätverket Tärnorna. Här blandas helt nya skådare med mer erfarna. Stämningen är avspänd och man hjälps åt att artbestämma det som ses. På knappt fyra år har nätverket gått från 0 till 53 medlemmar. Årets tre första aktiviteter har varit välbesökta med mellan 15 och 18 deltagare per gång.

Skådaråret inleddes med en innekväll på Studiefrämjandet, då ornitologen Kjell Andersson i ord och bild presenterade alla rovfåglar som brukar synas i Sverige tillsammans med handfasta råd hur arterna lättast skiljs åt både på marken och i luften.

Någon vecka senare åkte Tärnorna tillsammans med Kjell till Hjuleberg och den klassiska fågellokalen intill godset. Direkt vid ankomst kunde tre havsörnar noggrant studeras. Ormvråkar i olika morfer åldersbestämdes. Glador. Och åtskilliga tättingarter, inte minst en härlig flock med stjärtmesar som orädda landade alldeles intill de uppställda kikarna och undersökte buskarna minutiöst.

I mitten av februari hade fågelfotografen Lasse Olsson bjudits in till Tärnornas samkväm i VOF-huset. Genom sina otroligt vackra bilder lät Lasse den talrika publiken få uppleva ett helt fågelår längs den halländska kusten och förmedlade samtidigt mycken kunskap och även många goda tips om både fågellokaler och annat.

(M.W.)

Efterlängtade rapporter om en annalkande vår

Den 2 januari rapporterades årets första tofsvipa i Varbergs kommun. Några dagar senare meddelades på Svalan sånglärkans ankomst till Varberg. Och nu sjunger den högt i skyn.

Idag fick vi veta att den första tranan har anlänt till Hornborgasjön - ett vårtecken som heter duga. Normalt brukar de första tranorna inte dyka upp där förrän i början av mars.

(M.W.)

Havsörnsskådning på Getterön

För bara några decennier sedan var utsikten att få se havsörn i Sverige mycket liten. Miljögifter hade nästan utraderat vår havsörnsstam. Havsörnsprojektet, med frivilliga entusiaster på ett 100-tal platser runt om i landet som i ur och skur släpade giftfri mat till otillgängliga platser, gjorde att havsörnen återhämtade sig.

Idag finns tyvärr nya hot mot denna magnifika fågel. Tågolyckor, örnarna äter döda djur vid spåren och blir själva påkörda. Det moderna skogsbruket som inte sparar tallar kraftiga nog att bära ett havsörnsbo, som kan väga upp till ett ton. Blyförgiftning, örnar äter av skadskjutna djur och får i sig bly. Vindkraftverk. Och oroande tecken på att havsörnar utsätts för nya miljögifter.

Sedan ett par år tillbaka läggs på privat initiativ slaktavfall ut i Getteröns naturreservat . Havsörnen som, i motsats till kungsörnen, är en rätt oskicklig jägare är inte svår att locka till åteln. Just denna dag räknades till 22 havsörnar på reservatet.

(M.W.)

Sällsam gäst på Getterön - 2

Det milda vintervädret gör att många fåglar, som normalt skulle ha flyttat söderut, har valt att stanna kvar i Sverige. Den bruna kärrhöken brukar senast i oktober bege sig mot sitt vinterviste i Västafrika och återkomma tidigast någon gång under mars månad. Det var därför anmärkningsvärt att en adult hane sågs flyga över reservatet idag. Möjligen var det samma fågel som sågs i Kungsbacka för två dagar sedan. Brun kärrhök är en mycket ovanlig art i Sverige under januari månad. I Halland har den enligt Svalan aldrig tidigare varit rapporterad under vintermånaderna december-februari.

(M.W.)

Sällsam gäst på Getterön - 1

Trutar anses av många vara tämligen ointressanta fåglar – de skränar, rövar och bär sig allmänt illa åt. Och så är de så lika varandra. Men det behöver man inte hålla med om. För visst är trutar fascinerande! Och är de egentligen så lika varandra? Inte alls, trutar har en individuell utveckling av fjäderdräkten, från ungfågel till adult. Det är kanske det som gör att de är så svåra att bedöma - i synnerhet de yngre fåglarna.

I Sverige häckar tre trutarter – gråtrut, silltrut och havstrut. Men den som ger sig tid att studera trutflockarna kan i dessa emellanåt hitta exemplar av de ovanliga arterna kaspisk trut och medelhavstrut, som inte är lika lätta att identifiera som de rara arterna med helt vita vingar. Idag hittade Reino Andersson en kaspisk trut på Getterön. Fågeln upplever sin första vinter. Kaspisk trut har under de senaste decennierna rapporterats från Getterön endast ett tiotal gånger.

(M.W.)

Vacker blond besökare dröjer sig kvar i Kagabäcksviken

För alla som ännu inte har sett den vitvingade truten i Träslövsläge börjar året bra. Den arktiska gästen är fortfarande kvar. Visst är det en vacker fågel, mycket ljus och helt utan svarta inslag på vingarna. Den är något mindre än gråtruten.

Den vitvingade truten, Larus glaucoides, häckar på Grönland och i norra Kanada. Den övervintrar i Nordatlanten och är en tämligen ovanlig gäst i Sverige. Det är ingen vild gissning att det är det kraftiga blåsandet i december som förde med sig den rara besökaren till våra trakter.

En annan vacker fågel som sågs i kommunen, närmast bestämt på Getterön, under ett par dagar i slutet av december är den större släktingen vittrut, Larus hyperboreus, även den med helt vita vingar. Den är vanligare i Sverige och ett eller annat exemplar kan som regel ses på Västkusten varje år.

Passa på och njut av den sköna vita skapelsen som just nu gästar kommunen – och ha ett riktigt Gott Nytt Fågelår!

(M.W.)

Inte har väl sidensvansen en svans?

Nej, däremot har den en tofs högst upp på hjässan. På Island heter fågeln följdriktigt ”Silkitoppa”. Med en sidensvans i handen kan man konstatera att den i alla fall gör skäl för första delen av sitt namn. Den täta fjäderdräkten är liksom den långa och kraftiga tofsen len som det skönaste siden. Det vetenskapliga namnet är Bombycilla garrulus, där ”bombyx” betyder siden. Fortsättningen "cilla" är en språkförbistring, som kan härledas till 1400-talet och "garrulus" är lika fel. Det betyder nämligen "pratsam" och det kan man inte beskylla sidensvansen för att vara.

Sidensvansen må se brunmurrig ut på långt håll, men vid närmare granskning kan man njuta av alla färgstarka detaljer. På spetsarna av de innersta vingpennorna och tertialerna sitter de vackert röda vaxbihangen, som gett sidensvansen dess engelska namn, "Waxwing" (vaxvinge). Stjärtens ändband och ytterkanten på handpennorna är starkt gula.

De lysande röda och gula färgerna på sidensvansen innehåller karotenoid, vilket är en kraftig antioxidant. Sidensvansen kan sin hälsolära, just antioxidanter anses centrala för ett sunt liv. Och detta ämne är något som sidensvansen äter sig till, den är nämligen en stor konsument av frukt och bär. Nu i julskinketider invaderar sidensvansen våra trädgårdar för att ta för sig av de frukter som sitter kvar i träd och buskar. Idag räknade hemsidesansvarig till ca 90 sidensvansar i den egna trädgården, där de hoptorkade bären på prydnadsbuskarna hade en strykande åtgång.

Så här dags på året kan bären vara skämda. För våra småfåglar är livet en ständig kamp och de har inte råd att välja och vraka, inte ens om bären är jästa och det har bildats alkohol i dem. Men då är naturen mycket finurligt ordnad. På grund av det stora sockerintaget som ska omvandlas till energi, har fågeln begåvats med en exceptionellt stor lever som också är mycket effektiv när det gäller att snabbt bryta ner alkohol. Fågeln behöver inte fara omkring i ett berusat tillstånd. För det vet vi, att köra onykter är förenat med stor fara, och det gäller även för en sidensvans.

Julen står för dörren och med detta tillönskar redaktören för hemsidan alla en fridfull helg!

(M.W.)

Ett bra år för Getteröns fågelstation

I veckan som gick stängdes Getteröns fågelstation för säsongen. Det blev ett ovanligt bra resultat 2013. Regn och hårda vindar uteblev mestadels och hösten blev lång och mild. Märkning har sedan mitten av juli kunnat ske under 90 dagar. Total märktes 4 466 fåglar med fågelstations ringar. En fältsångare förgyllde dagen för besökarna, när den visades upp utanför fågelstationen. En gransångare av den östliga rasen tristis fick en ring om benet. Korsnäbbarna hade drabbats av ett dåligt kottår i sitt utbredningsområde och tvingats ut på flytt. Över 20 landade i näten. Flera hackspettar, både större och mindre, och stenknäckar letade sig också till näten på Getterön. Den sista fågeln som ringmärktes för i år blev en adult gråsiska.

(M.W.)

Tärnornas årsavslutning i VOF-huset

Tärnorna, nätverket för kvinnliga skådare inom VOF, avslutade igår 2013 års aktiviteter. Drygt 20 kvinnor mötte upp för trivsam samvaro i VOF-huset. Under året har 20 sammankomster genomförts. Särskilt uppskattade var exkursionerna till Hallands Väderö och Äskhults by men mycket omtyckta var även de utflykter då siktet var inställt på vadare, ugglor och rovfåglar. Och vad kunde en vacker junimorgon vara ljuvligare än en långsam vanding längs Himleån, när fågelsången var som mest intensiv.

Kvällens föreläsare, Pär Sandberg, berättade om många års studier av småtärnor. Efter Pärs anförande bjöds på supé. Utflykter och andra arrangemang för 2014 diskuterades.

Du som ännu inte är med i Tärnorna är varmt välkommen. Närmare information och kontaktuppgifter hittar du via menyradens flik ”Tärnorna”.

(M.W.)

Ringmärkningen fortsätter på Getteröns fågelstation

Med bistånd av en lång och mild höst kan ringmärkningen vid Getteröns fågelstation fortsätta ännu ett tag och stationens ringmärkare och assistenter är på plats så snart vädret tillåter.

En lite ovanligare art, en gransångare av den östliga rasen tristis, lät sig infångas och märkas häromdagen liksom två snösiskor. Mindre korsnäbb fortsätter att dyka upp i näten liksom större hackspett och stenknäck. Annars är det gråsiskor som har dominerat i fångstnäten under de senaste dagarna. Idag ringmärktes 25 st.

(M.W.)

Dags att börja mata fåglarna!

För vissa av våra småfåglar är fågelmatning en livsuppehållande åtgärd. Men framför allt erbjuder det en både spännande och underhållande syssla. Bjud exempelvis på solrosfrön, hampfrön och jordnötter. Talgbollar, kokosfett och margarin uppskattas liksom russin och äpplen. För många fåglar är havregryn en favorit. Låt gärna havregrynen ”marineras” i vegetabilisk olja ett tag innan de läggs ut. Ju större variation du bjuder på, desto fler arter lockar matserveringen. Och var inte rädd för att testa. Det fåglarna inte gillar lämnar de.

Placera helst maten i anslutning till ett buskage eller träd, där fåglarna känner sig trygga för rovfåglar. Det ger fler besökare än om maten placeras alltför öppet.

Håll god hygien vid fågelborden. Använd gärna matare, där fåglarna inte kan sitta i maten. Och mata så länge och så mycket du har lust. Det är en myt att du måste mata i full skala under hela vintern, om du en gång har börjat. Om maten tar slut vid din matning, så flyger fåglarna till en annan. Värre än så är det inte.

(M.W.)

Fåglar i folktron

Igår kväll var det dags för säsongens andra ”Öppet hus” i VOF-huset. Oskar Lundström underhöll den månghövdade publiken över ämnet ”Fåglar i folktron”. Vi fick veta hur det gick till när kungsfågeln vann över örnen i höjdflygning och därmed fick bära sitt konungsliga namn. Satan har många vingburna representanter, bl a skatan och kråkan, och Skams fågel nr ett är den stackars korpen. Oskar berättade målande om nattravnar. Han varnade alla närvarande för vilka risker man tar när man härmar fåglar - tänk på spelaren - och redogjorde ingående för alla olika hemskheter som vi kan råka ut för om vi förhåller oss på ett felaktigt sätt till våra bevingade medvarelser. Men om vi värnar om våra fåglar så bringar de lycka – och det vet vi alldeles bestämt!

Vi som var på plats igår konstaterade förnöjda, att dessa kvällar i fågelvänners sällskap var både mycket trevliga och berikande. Nästa träff är torsdag den 21 november kl 18.00. VÄLKOMMEN!

(M.W.)

Många korsnäbbar på Getterön

Varje år är unikt och det är alltid lika spännande att följa de skillnader som fågelskådningen bjuder på från år till år. Det gäller exempelvis korsnäbbar som är specialister på kottar. Om det blir ett dåligt kottår i korsnäbbarnas vanliga utbredningsområde, innebär att de tvingas flytta till andra platser där de kan finna föda. Under denna höst har ovanligt många korsnäbbar varit i rörelse och det har noterats även på Getterön. Getteröns fågelstation har den här hösten ringmärkt inte mindre än 20 mindre korsnäbbar. Unga och gamla, honor och hanar, somliga helt i juvenil dräkt, andra i praktfull adult kostymering.

(M.W.)

Fyra tusen fåglar ringmärkta av Getteröns Fågelstation

Idag ringmärkte Getteröns fågelstation den 4 000e fågeln för denna säsong som startade i mitten av juli. Det var en rörsångare, som dröjt sig kvar medan nästan alla artfränder för länge sedan lämnat landet. Denna rörsångare har istället satsat på att äta upp sig riktigt rejält. En rörsångare väger i "normaltillstånd" ca 10 gram. Detta exemplar hade lagt på sig ett ovanligt tjockt fettlager inför flytten och nästan dubblerat sin vikt till 19,4 gram.

(M.W.)

Lavinsträck av ringduvor, gäss och tranor

Nu lämnar våra flyttfåglar landet i en strid ström. Fredagen den 11 oktober kunde man i Falsterbo skåda ringduvor i mängder som aldrig noterats tidigare. Inte mindre än 223 600 ringduvor sågs sträcka ut över havet mot Danmark. Och som om inte detta magnifika sträckrekord var nog, så slog ringduvorna till redan under nästföljande dag med ett nytt sträckrekord för Falsterbo, då 227 200 ringduvor lämnade landet.

Men det var inte bara ringduvor som slog rekord. Under lördagen noterades även Falsterborekord för sträckande vitkindad gås och trana, då 90 200 vitkindade gäss och 14 120 tranor flög ut över Falsterbonäset.

Antalet skådare i Falsterbo under dessa otroliga dagar var inte särskilt många. Men de som inte brydde sig om SMHI:s för sträck dystra väderprognoser fick en utdelning som de inte kunnat drömma om – två alldeles fantastiska och synnerligen minnesvärda dagar. Detta säger en upprymd hemsidesansvarig som var på plats båda dagarna.

(M.W.)

Sveriges äldsta gransångare ringmärkt av Getteröns fågelstation

Den 1 augusti återfångades och kontrollerades en gransångare av Getteröns fågelstation. Fågeln märktes av stationen den 30 juli 2007 och är idag minst 6 år och 1 månad. Denna gransångare innehar därmed åldersrekordet i Sverige!

Dödligheten hos småfåglar är hög och i genomsnitt brukar man säga att en av fyra ungar överlever första levnadsåret. Har de väl överlevt ett år är chansen 50 % att de ska klara sig ytterligare ett år. Vi kan belåtet konstatera att ”vår” gransångare har nått en aktningsvärd ålder.

Utan ringmärkningens hjälp hade vi inte kunnat få denna information. Så om du hittar en fågelring eller kan läsa av ringsnumret på en levande eller död ringmärkt fågel, informera då Ringmärkningscentralen, Naturhistoriska riksmuseet, Box 50007, 10405 Stockholm. Uppge ringnummer, var och när ringen hittades samt eventuella andra omständigheter omkring fyndet. Om fågeln är död, så ta helst av ringen och bifoga den fasttejpad på papper.

(M.W.)

Den högljudda vattenskraparen

Avsätt gärna en eller annan timme i vassgömslet, där man på nära håll nu har möjlighet att både njuta av och studera olika generationer av vattenrall. Flera kullar av olika åldrar rör sig i området och de skiljer sig åt i både storlek och hur långt de ruggat in den första riktiga fjäderdräkten.

Vattenrallen lever ett undanskymt liv i vassen. De vuxna fåglarna och ”tonåringarna” är mycket försiktiga. De rör sig varligt i vasskanterna, när de inte med högsta möjliga hastighet springer rätt över den öppna ytan och in i vassruggen mittemot. De små svarta dunbollarna har ännu inte lärt sig att vara lika rädda för glupska gap. Du kan understundom se dem gå mitt utanför gömslet och plocka i sig av de allehanda godbitar som den dyiga sörjan bjuder på.

Och ser du inga vattenrallar just när du besöker gömslet, så är det alltid en plats för sköna och rofyllda stunder. Om du nu inte råkar bli störd av vattenrallens läten i vassbestånden. De kan t ex bestå av ett envetet hamrande som kan pågå i timmar eller av ljudliga grymtningar som successivt sakta dör bort. Det påminner onekligen om ljuden från en stucken gris vars skrik övergår i långsamma stönanden. Det latinska namnet är Rallus aquaticus. Aquaticus står för vatten och ”rallus” kan härledas till "ralla" med betydelsen ”skrapare”.

(M.W.)

Roständer kvar på Getterön

De båda roständerna har fattat tycke för Getterön och kan fortfarande ses vid bassängen. Medan de går där och betar, kan man fundera över deras närvaro. Vilda roständer häckar bland annat i Sydeuropa. Men fågeln är också mycket vanlig i fågelparker i t ex Tyskland och Holland. Nu när fåglarna ruggat och fått nya vingpennor, kan ägarna mycket väl ha missat att vingklippa en eller annan individ. Så frågan är om ”våra” fåglar är parkrymlingar eller vilda fåglar.

Men oavsett ursprung, fåglarna är mycket vackra med sina ljusa huvuden och vita vingfält mot de lysande gulbruna kropparna. Roständer är nära släkt med gravänder och arterna är ungefär lika stora.

(M.W.)

Fältsångare - en raritet på Getteröns fågelstation

Idag var det julafton hos personalen på Getteröns fågelstation, när Kerstin Gabre plockade en sångare ur nätet, som kunde konstateras vara en - fältsångare! Arten har endast setts 31 gånger tidigare i Sverige och på Getterön endast vid ett tidigare tillfälle och det var år 1971. Båda Getteröfåglarna fastnade turligt nog i ett ringmärkningsnät. Stationschef Bo Nielsen och Margareta Wilhelmsson artbestämde och ringmärkte fågeln. Fågeln visades senare upp för en månghövdad publik som samlats utanför fågelstationen.

Som om detta inte var nog för denna dag, dök det upp två roständer betande vid bassängkanten. De sågs fint från naturums caféfönster.

(M.W.)

Intressant återfynd vid Getteröns fågelstation

Igår fångades och kontrollerades en rörsångare som visade sig vara ringmärkt i Lettland. Det är det första återfyndet från Lettland som har gjorts vid Getteröns fågelstation. Fågeln var adult (2K), dvs den var kläckt förra året. Arten övervintrar i Afrika, söder om Sahara.

(M.W.)

Gamfeber i Sverige!

För två veckor sedan upptäcktes en stor rovfågel i en talltopp i Västervik. Det visade sig vara en gåsgam! Efter en flygtur via Falsterbo och Öland slog den sig ner i Svedala. Fågelskådare vallfärdade till Skåne för att få en skymt av denna raritet, som endast synts i Sverige tre gånger tidigare.

Gamen försvann och det spekulerades om den lämnat landet. Det har ifrågasatts om det är en enda gam som rör sig i Sverige, eller möjligen flera. Igår uppenbarade sig gamen plötsligt i Halmstad, där den rapporterades från några olika platser. Senare på eftermiddagen hittades den i Falkenbergs kommun, där den slagit sig ner i en tall på en bergknalle i Faurås för att kura över natten. I förmiddags tog den åter till vingar och med termikens hjälp gled den raskt mot Varberg. Den senaste rapporten från Varberg – och Halland – kom kl 11:29, då den passerade Stamnared på hög höjd och flög mot nordost. Man kan förmoda att de västgötska skådarna just nu håller blicken stadigt uppåt.

(M.W.)

Getteröns barnkammare

Vi kan glädjas över ett gott häckningsresultat för flera arter på Getterön. Skäggmesarna som tjingar sällskapligt till varandra har fått flera kullar som flyger runt i vassarna. Där springer nu även vattenrallarnas ungar omkring. Det är flera kullar av olika åldrar, unga vattenrallar som bär sin första riktiga dräkt, och just nu även små svarta dunbollar som kläcktes för inte särskilt många dagar sedan.

Det gick i år också bra för både skrattmåsar och skärfläckor. En vigghona med två dunungar, det är en ny häckart för Getterön. Flera kullar av snatteränder, skedänder, gräsänder, knölsvanar, tofsvipor, rödbenor med flera …. barnkammaren har varit full av småttingar hela sommaren. Och idag upptäcktes en årta med 7 dunungar i dammen. Det är 10 år sedan årta senast häckade på Getterön.

(M.W.)

Ringmärkningen har dragit igång vid Getteröns fågelstation

Nu har ringmärkningen vid Getteröns fågelstation startat för säsongen. Från augusti kommer arbetet att vid gynnsam väderlek bedrivas under både morgnar och en del kvällar. Utöver fågelstationens lokala ringmärkare har i år engagerats två ringmärkare från Spanien.

Du är välkommen till fågelstationen den 4 augusti, 8 september och 13 oktober mellan kl 08.00-10.00, när stationen har öppet hus och ringmärkarna berättar om arbetet vid stationen. Du kan även hälsa på vid andra tillfällen än dessa dagar, men slå då först en signal till Bo Nielsen, tfn 070-204 19 64, eller till Margareta Wilhelmsson, tfn 0340-67 38 66. Det finns också möjlighet att boka gruppvisningar.

(M.W.)

Lite att tänka på i sommartid

Just nu är naturen fylld av fågelungar och däggdjursungar. Det gäller därför att visa extra hänsyn i naturen. Har man hund med sig ut, skall den hållas kopplad. Även små och ”oskyldiga” hundar har nedärvda rovdjursinstinkter och kan vålla stor skada utom synhåll för ägaren. Enligt jaktlagen får hundar inte springa lösa där det finns vilda djur eller fåglar under tiden 1 mars – 20 augusti. Och häckande fåglar finns så gott som överallt.

Gör gärna fåglarna en tjänst genom att bjuda på dagsfärskt vatten. Du behöver inte köpa något särskilt fågelbad utan det går bra med ett stadigt kärl med låga kanter. Vatten är ett uppskattat inslag i trädgården av både fåglar och igelkottar. Och du själv kan få njuta av fåglarnas stora badglädje. Men gör rent och byt vatten varje dag.

Och till sist, tänk på att det finns många fågelungar som hoppar ut ur sina bon INNAN de kan flyga. Det gäller t ex måsar/trutar, skator/kråkor/kajor och en hel del småfåglar. Tag inte hand om dem – de är inte övergivna. De går runt på marken ett tag men blir fortfarande matade och skyddade av sina föräldrar. Det är ett normalt beteende.

(M.W.)

Den ruvande svarthuvade måsen

Den svarthuvade måsen som ruvade ute i reservatet tycks tyvärr ha fått häckningen spolierad. Måsen försvann i samband med ett riktigt ordentligt regnoväder i veckan.

(M.W.)

En magisk fågelvår

Våren brukar vara en hektisk tid för fågelskådare och detta år har vi bjudits på ovanligt många felflugna gäster runt om i landet. I vår närhet har sommargylling ringmärkts på Nidingen, vilket aldrig hänt tidigare. Stora skaror av skådare drog för ett par veckor sedan till Ölmanäs för att uppleva en tjockfot. I Varberg har vi bland annat sett rödhalsad gås, skedstork, vitvingad tärna, jaktfalk och dammsnäppa.

Den varma luften som i mitten av maj strömmade upp från sydost har medfört flera sällsyntheter. Runt om i landet rapporteras ovanligt stora antal av mindre flugsnappare, rosenfink och turturduva. I Varberg har vi haft besök av gulärlor som tillhört de mindre vanliga raserna feldegg och flavissima. Igår rapporterades en mindre sumphöna i Värö. På Getterön sjunger ett par rosenfinkar. Häromdagen hördes och sågs busksångare längs Getterövägen. Och efter en hökugglevinter kan vi glädjas åt en makalös flodsångarvår. Vi kan nu höra inte mindre än 4 flodsångare sjunga vid Himleån, vilket är minst sagt uppseendeväckande. De sitter inom hörhåll från varandra och det kan vara svårt att avgöra hur många de faktiskt är.

Flodsångaren förekommer normalt från Baltikum bort till Kazakstan. Den övervintrar i Afrika. Den är inte lätt att få syn på men sången skiljer sig markant från andra arter. Så ta detta tillfälle i akt och lyssna, vem vet när vi får uppleva denna ivrigt sjungande fågel igen. Fågeln låter närmast som en cikada och sången kan pågå under en lång tid. Den sjunger gärna i skymningen. Men dessa sångvilliga exemplar vid Himleån sjunger faktiskt lika ivrigt på morgnarna.

(M.W.)

Svarthuvad mås häckar på Getterön

Den första maj anlände tre svarthuvade måsar till Getteröns naturreservat. En av dem ligger sedan en tid på ägg. Det är en stor tilldragelse för reservatet och vi väntar med spänning på resultatet. Enligt uppgift ska detta vara den i Europa nordligaste häckningen, om den lyckas. Svarthuvad mås har tidigare gjort häckningsförsök på olika platser i Sverige, men det finns hittills ingen känd lyckad häckning.

(M.W.)

Varbergs Sparbank och Ringhals AB sponsrar Getteröns fågelstation

Från och med 2013 sponsras Getteröns fågelstation med bidrag som riktas till det viktiga arbetet vid stationen. Det är Varbergs Sparbank och Ringhals AB (Vattenfall) som på detta sätt engagerat sig i fågelstationens verksamhet och som med sin generositet bidrar till att stationen kan hålla en kontinuitet i verksamheten.

Getteröns fågelstation och VOF riktar ett varmt TACK till dessa båda sponsorpartners!

(M.W.)

"Den rara, lilla behagfulla fågeln med uppåtböjd näbb"

Skärfläcka på latin är Recurviro’stra avose’tta. Recurvirostra = ”uppåtböjd näbb” av recurvus (tillbakaböjd) och rostrum (näbb). Avosetta kan vara en latinisering av det italienska namnet på fågeln avocetta, ev diminutiv form av avis (fågel). Ändelsen anger på italienska mer grace än litenhet. En poetisk namngivning skulle kunna betyda ”den rara, lilla behagfulla fågeln”.

Sällan har Getterön besökts av så många av dessa behagfulla fåglar. Skärfläckan, som också är VOF:s symbolfågel, syns och hörs på långt håll. Äggen är normalt fyra, till färgen grå-gula med svarta fläckar, och de läggs i en grund grop i sanden. Det är inte ovanligt att skärfläckorna värper i varandras bon och man kan ibland hitta reden med dubbelt så stora kullar. I slutet av april/början av maj börjar ruvningen som pågår i 21-25 dygn. Det är snart dags att hålla utkik efter långbenta ungar!

(M.W.)

Följ Tönn och hans vårflytt

Den större skrikörnen Tönn ingår tillsammans med ett antal andra större flyttande fåglar i ett ambitiöst estländskt projekt. På Tönns rygg sitter inte Nils Holgersson, men väl en antenn, som gör att alla som är intresserade kan följa hans resa genom Europa. Tönn har nu tillbringat tre somrar i norra Sverige. Han har övervintrat i Spanien, andra fåglar i projektet har haft sina vinterkvarter bl a söder om Sahara. En efter en har påbörjat sin vårflytt och nu har även Tönn börjat röra sig norrut. På siten nedan kan du följa Tönn och övriga på deras resor. Så håll blicken uppåt, vem vet var Tönn passerar i år.

http://birdmap.5dvision.ee/index.php?lang=EN&curr_year=2013&curr_season=Spring&selFreq=multi

(M.W.)

Hundratals sångsvanar i Munkagårdsfloen

Under vårvintern har sångsvanar utfordrats i Munkagårdsfloen strax söder om Varberg. Flera ton vete har spridits på öarna. Igår rapporterades härifrån 200 sångsvanar, dagsrekordet är 590. Även mindre sångsvanar rastar nu i floen, igår var där 9 individer.

(M.W.)

Rekord i bläsgäss

Bläsgåsrekorden i Getteröns naturreservat har avlöst varandra. Nedanför VOF-huset har gässen flockats och i lördags rapporterades inte mindre än 286 bläsgäss, som stannat här ett tag på sin långa väg till häckningskvarteren på bl.a. den sibiriska tundran. Vissa dagar har gästerna i VOF-huset kunnat njuta av fem gåsarter som samsats i vaken utanför fönstren, däribland ett par spetsbergsgäss.

(M.W.)

Sydnäktergal ringmärkt på Getteröns fågelstation

Det blev en intressant morgon som ringmärkare. När jag kom fram till ett av busknäten tidigt imorse hängde där en näktergal med osedvanligt roströd övergump. Pulsen steg – det kunde väl inte vara ..... Närmare studier i labbet bekräftade dock att det var en sydnäktergal, en 2K+ hane. Undertecknad, Johan Frölinghaus och Bo Nielsen stod för artbestämning och ringmärkning. Det var den första sydnäktergalen som överhuvudtaget setts på Getterön.

( M.W.)

Havsörnar häckar i Halland

Ett havsörnspar häckar i Halland. Det har inte hänt på 120 år. Sedan ett par veckor ligger honan på ägg.

Havsörnen försvann från Halland på 1890-talet, efter att ha förföljts svårt. På den tiden var det skottpengar på rovfåglar. Nästa slag mot rovfåglarna var miljögifterna, t ex DDT och kvicksilver. Ända in på 1970-talet var rovfågelsbestånden mycket låga. Trots att rovfåglar började fridlysas på 1920-talet, hindrar det inte att en så magnifik fågel som havsörnen fortfarande är hotad av människan. Havsörnsägg är åtråvärda bland skrupulösa äggsamlare.

Vi gläds åt att Halland fått ännu en rovfågelart som häckar i vårt landskap. Den röda gladan har återvänt. Det har även pilgrimsfalken gjort. Kungsörn häckar i Halland sedan något decennium tillbaka. Och nu har vi äntligen fått ett häckande havsörnspar.

(M.W.)